|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 45
Ja, nu vet jag hur det g�r; men jag �ngrar ingenting utom att jag skref.
Efter det brefvet tror han mig nog vara till och med dummare, �n han
ans�g mig vara f�rut; d�rtill p�flugen och efterh�ngsen.
Antingen kommer han d� icke. Eller ocks� kommer han, men �r artigt
sn�sig, l�ter mig f�rst�, hur taktl�s jag varit.
Hvad skall jag d� g�ra?
Taga min Mats ur skolan. Icke t�nka p� I. M. som person. L�ta honom
�terg� till det f�rra abstrakta, det som icke r�r mig. Hugga i med
arbetet, vara dj�rf och produktiv, skrifva efter mitt eget hufvud och
icke bekymra mig om, att jag �r en myra inf�r Odysseus.
Tappa modet? Bli f�rkrossad? Nix! Icke �nnu. Arbetet �r mig mer �n I. M.
Och �nnu har han icke sett s� djupt i mina kort, att han best�mdt kan
veta, om icke m�jligen Elsa Finne kan duga �nd�.
Blir han borta m�ste jag tvinga mig att anse det, som om han vore d�d.
Men kommer han, m�ste jag strax s�ga honom, hvarf�r jag skref -- att jag
icke ville uts�tta mig f�r en fr�mmande eller f�rv�nad blick, om jag
h�ndelsevis skulle m�ta honom p� gatan. Jag kan till�gga, att jag genast
�ngrade min obet�nksamhet.
F� se nu! Men det vissa �r, att jag under v�ntetiden m�ste arbeta. Detta
1:o f�r att kunna ha n�gon aktning f�r min egen viljekraft, och 2:o,
_det mest tvingande sk�let_, d�rf�r att min ekonomi och d�rmed hela min
framtid skall ramla �fver �nda, om jag icke nu arbetar med energi.
Jag m�ste genom �kadt arbete taga igen, hvad min d�rskap kostar.
Han kom. Och han var icke ond. Han var god som guld och tycktes glad
�fver att se mig. Jag hade stirrat p� hans portr�tt s�, att jag gl�mt
honom sj�lf. Han hade blifvit s� blek -- s� elfenbensaktigt blek. Och s�
var d�r n�got s� vekt �fver honom, s� ungt. Det var icke att bli r�dd
f�r, men att h�lla af. Han var lugn och v�nlig, tyckte att jag blifvit
friskare. Och s� s�g jag glad ut. Det borde jag alltid vara; det kl�dde
mig. Icke draga de d�r fula rynkorna mellan �gonbrynen. Jag s�g
verkligen icke ut att lida af lifsleda, mina �gon gl�nste som om jag
vore �illuminerad�.
Hans �gon voro alltj�mt riktade p� mig. Jag kunde icke uth�rda att se in
i dem. Min gl�dje var liksom blyg. Men p� samma g�ng k�nde jag mig trygg
och glad.
S� reste han sig och st�llde sig bredvid mig:
-- F�r jag kyssa de d�r rynkorna?
-- De �ro ju s� fula?
D� b�jde han sig ner och kysste mig p� munnen, l�tt och lidelsefritt,
som om vi varit tv� kvinnor.
Det var ett vackert bref, jag skrifvit till honom, sade han. -- Ni har
nog annars en naturlig ben�genhet f�r att vara misst�nksam.
-- Nej, natur �r det icke. Det �r n�got, jag tillk�mpat mig under de
sista �ren.
Det trodde han g�rna. Jag brukade d� min tunga som en igelkott sina
taggar?
S� ungef�r.
�h, caro mio, hvad den igelkotten har ett klokt och trofast litet
ansikte. Men det �r d�r ingen som vet. Alla ha de skr�mt honom. Och s�
har han f�tt g�mma sin svarta lilla fysionomi.
N�r han skulle g�, tog han mina h�nder, str�ckte sig fram, men blef
st�ende stilla, som om han velat s�ga: -- Af egen, fri vilja. D� b�jde
�fven jag mig fram, och v�ra l�ppar m�ttes. Och jag k�nde, hur mina
sk�lfde under hans, medan vi tryckte hvarandras h�nder.
* * * * *
Jag �r alldeles vild i kv�ll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp
att han skulle komma. Medan jag v�ntade, f�rs�kte jag arbeta; jag hade
varit f�rsummad af bes�k hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse
lyssnade. �h, en s�dan v�ntan! Och ingen kom. Till sist kunde jag icke
uth�rda att skrifva utan satte mig att l�sa i en af hans b�cker. I
b�rjan l�ste jag mekaniskt, utan att fatta ett ord, men sm�ningom
f�ngslades mitt intresse. D� h�rde jag pl�tsligt i den hoppl�sa
tystnaden en h�rd knackning p� en d�rr. Kunde det ha varit han? Nej,
om�jligt, han skulle ha ringt i st�llet. Men det �r s�ndag, och alla �ro
ute, kanske har ingen h�rt hans ringning? Jag lyssnade andl�st efter en
ny knackning. Men allt var d�dstyst. Jag hade icke h�rt n�gon d�rr
�ppnas till de andra rummen. Det m�ste allts� ha varit p� entr�-d�rren,
det knackat. Om det varit han! Om jag kunnat f� se honom, ifall jag �gt
sinnesn�rvaro att strax springa ned och �ppna! Jag kallsvettades af
�nger och f�rtviflan, mina pulsar bultade, det var om�jligt att l�sa,
allt surrade rundt i mitt hnfvud. Hvarf�r hade jag icke sett efter hvem
det var, som knackade?
Previous Page
| Next Page
|
|