|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 43
* * * * *
Hvilken olycklig dag! Allt hvad min misstro, min reflexionsjuka ingifvit
mig hade jag utan sp�r af fink�nslighet kastat p� papper och g�mt i min
skrifbordsl�da. Naturligtvis ville han l�sa det. Jag kom icke ens ih�g,
hvad jag skrifvit, min st�mning var en annan nu. Jag visste bara, att
jag v�ndt ut och in p� mig sj�lf, och kastat undan allt som var fult.
Jag visste blott, att jag inga hemligheter hade f�r honom; han kunde f�
se �nda ned till bottnen af min sj�l, om han hade lust. Hur kunde jag d�
vara r�dd f�r att visa honom detta fatala papper? Han var envis och jag
l�mnade honom det. F�rbannad vare dagen, m�naden och stunden! Han satte
sig och b�rjade l�sa. Uttrycket i hans ansikte skiftade missn�je, ironi.
Jag var som d�d inv�rtes, men satt och stirrade p� hans ansikte. Han
v�nde sig bort. Jag satt och s�g p� hans v�nstra hand, som hvilade p�
hans ena kn�, gripande om benet med ett vidt tag. Denna fingrarnas
krokiga h�llning var absolut ful. Fanns det reson i, att jag skulle
�lska denna fula hand som om den vore det sk�naste v�rlden frambragt?
Hvarf�r skulle jag vara s� �dmjuk, som om han vore sammansatt af idel
fullkomligheter Min blick lyfte sig till hans andra hand, den som
hvilade p� bordet och h�ll pappersarken. Vid tumleden bultade pulsen s�
v�ldsamt, att jag kunde se hvarje dess slag mot huden. En s�dan kraft
kan det visst aldrig komma i en kvinnas blod. Jag tyckte om att sitta
och se p� detta; det var lif. Jag gl�mde, att den andra handen var ful,
d�r den grep om benet med sitt gapande grepp; jag kunde icke slita mina
�gon fr�n denna bultande puls. Lif, verkligt lif -- inga tomma
hj�rnsp�ken och inbillningsfoster -- lif, lif! L�t mig lefva! Det var
icke erotik, jag k�nde, det var afund mot denna m�nniska, som �r en man,
som f�r k�mpa f�r hvad han vill, som f�r vara fri utan att utst�tas ur
samh�llet.
S� v�nde han sig om, han hade l�st slut. Hvilket uttryck i hans ansikte!
Kallt, ogillande, ov�nligt. �ngesten grep om min strupe med kalla
fingrar. Nu f�rst s�g jag, hvad jag gjort och hvad jag skulle mista.
Hans blick tr�ngde mig som isande kyla genom m�rg och ben. Jag vet icke
hvad jag gjorde, jag tror att jag str�ckte mina armar emot honom och
ropade: -- F�rl�t, f�rl�t! Men jag minns tydligt den �tb�rd af
vedervilja hvarmed han lyfte sin hand, afv�rjande, i det han betraktade
mig som ett afskyv�rdt djur. Jag var s� f�rkrossad, att jag tyckte, jag
borde f�rsvinna genom golfvet.
Det blef en l�ng tystnad. Jag led s� bottenl�st, att ingen klagan skulle
kunnat ge mig l�ttnad, hans f�rakt var s� tungt, att jag aldrig skulle
kunna sl�pa mig fram genom lifvet d�rmed. Det var som om allt vore d�dt
och domen f�lld. S�dana som jag strykas blott fr�n listan p� de
lefvande, f�r dem finns intet medlidande, icke ens den tr�stande
smekning, man best�r en d�ende hund. Jag reste mig, vacklade bort till
nattduksbordet och drack ett glas vatten. Jag trodde, han skulle g� och
l�mna mig �t straffet, det tysta fullg�randet af den f�llda domen --
utpl�nandet af en l�gsinnad varelse. Men han gick icke. Han satt stilla
och bara teg. Jag irrade omkring i rummet, jag kom igen och satte mig.
Hvad gjorde det f�r nytta, att jag s�kte undfly min b�del? Det fanns
ingen undflykt. Som han ville, s� m�ste det g� mig. Jag bara v�ntade.
Jag hade icke en tanke p� f�rbarmande, hans min var s� h�rd. Jag gjorde
intet f�rs�k att blidka honom.
Jag vet icke, om d�r i min hoppl�sa resignation l�g n�got som r�rde
honom s�, att han kunde tala till mig �tminstone. Men han talade. D� och
d� kom det n�gra ord, fallande �fver mig som ett gissels remmar,
l�mnande blodiga strimmor med en br�nnande sveda. De kommo med l�nga
mellantider -- f�rebr�ende bittert, med n�got af sm�rta. -- Om jag kunde
begripa hur vidrigt och onaturligt detta f�ref�ll honom -- detta att
liksom klyfva sig midt i tu och l�ta den ena halfvan sitta och betrakta
den andra. Att ungdomar p� en nitton -- tjugu �r gjorde s�, kunde han
f�rst�, men att jag, vid mina �r -- -- --! -- Hvad skulle jag svara
annat, �n att han hade r�tt; men det afv�pnade honom icke. -- Han hade
trott mig vara en verklig m�nniska, men jag var ju bara en
kvinnoskribent, som tr�dde upp sina egna st�mningar p� n�lar.
-- Jag satt p� en stol, vridande mig som en mask under hans sarkasmer.
Hela volymen af min egen dumhet l�g �fver mig med en f�rkrossande tyngd,
som jag icke f�rm�dde afkasta. -- Och hvilken smutsig insinuation: att
han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom
ett grand! Och s� vidare o�ndlighet.
Till sist blef han lugnare och talade mindre ov�nligt. Men s� skulle han
g�.
-- G� icke nu, icke nu! Jag str�ckte upp mina armar och lade dem om hans
hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja
s�, min st�mma hade tonfall som jag aldrig h�rt. Hvad han t�nkte om mig,
bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag �lskade honom.
Previous Page
| Next Page
|
|