|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 42
Det l�g en underlig skam �fver mig. Denne man, som jag kysste, kallade
mig f�r �ni�! Personligen var jag ett intet f�r honom. Hvad kunde han
bry sig om mina smekningar? -- Hvilken egendomlig m�nniska -- -- -- jag
�r ju gammal och ful! Hur kan han nedl�ta sig till...?
Jag vet icke hur det kom sig, men jag sade: -- I �fvermorgon reser jag
hem. -- Men ni kommer snart igen? -- Nej, jag kommer icke igen. --
Hvarf�r icke? -- Jag vill icke tr�ffa er mer. Han gick rundt omkring
mig. Jag satt stilla, med handen skuggande �fver �gonen. -- Jag skulle
v�l icke -- han tog mina h�nder, han b�jde sig ned och stirrade mig in i
ansiktet -- jag skulle v�l icke ha st�rt ert sinneslugn? Det �r ju
om�jligt? S�g? Ni k�nner mig ju icke -- -- Nej. Men jag vill icke se er
oftare. -- Hvarf�r det d�? -- Nu har ni en d�lig tanke om mig. -- Jag?
Hvarf�r skulle jag det ha? -- Det vet ni nog. -- Nej, det vet jag p� min
heder icke! -- L�t oss d� icke tala vidare om det. Nu f�r ni g�. --
Ses�, var nu icke ledsen! -- Nej, det blir v�l b�ttre.
Han sprang mot d�rren f�r att taga �fverrocken p�. Jag satt stilla med
handen �fver �gonen men jag h�rde honom komma tillbaka, i sm� afsatser,
liksom bet�nkande sig eller afvaktande, hvad jag skulle g�ra. Jag
l�tsade icke m�rka det. Jag kunde genom fingrarna skymta, att han b�jde
sig ned och s�g in i mitt ansikte med en bekymrad min. S� drog han undan
mina h�nder och kysste mig. -- Det kostar p� att g�! sade han helt tyst.
En sista kyss och vi skildes �t.
Jag stod som f�rlamad, n�r han g�tt. S� gick jag fram till spegeln och
betraktade l�nge min egen bild. Var det ansiktet gammalt och fult nu?
Var jag samma m�nniska?
D�r fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och
l�ppjade p� det. Det var allts� verklighet, att han varit h�r.
Jag s�g p� klockan. Hon var ett. Jag kl�dde l�ngsamt af mig. Hvad skulle
m�nniskorna t�nka om mig i morgon? Jag �ngrade ingenting, och jag var
klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten. Men sofva kunde jag
icke; s� fort jag h�ll p� att falla i slummer, k�nde jag det, som om
n�gon kysst mig och spratt upp igen. Det var en l�ng natt. Jag var tr�tt
och hungrig p� morgonen. -- Alla m�nniskor tittade litet konstigt p�
mig, men jag brydde mig icke om det.
* * * * *
Jag satt i karmstolen och han gick fram och tillbaka p� golfvet. Det var
mig en oerh�rd njutning att f� f�lja med blicken denna starka, sm�rta
figur, som jag �r alldeles tokig i. Hans blick gl�nste s� lugnt och
varmt emot mig, att jag k�nde det, som om jag vore ung och glad. Jag
skrattade s� oemotst�ndligt hj�rtligt, att det k�ndes som om alla
lifsorgan vidgats d�raf och jag blifvit en sundare, friare m�nniska. Han
var vid str�lande lynne och ber�ttade, bara ber�ttade. Och han bet icke
f�r hvad han sade, h�r var det naturligt att han talade fritt.
-- L�gg er hand p� min! sade han alldeles omotiveradt. Naturligtvis
gjorde jag som han bad, men efter en stund tog jag min hand bort igen.
Jag ville icke tr�tta. Och s� har jag en k�nsla af att vara s� ful. Jag
satt just och s�g p� min f�rskr�ckliga hand, som nu l�g exponerad p�
stolskarmen; d� b�jde han sig fram och kysste den i en rad fr�n
handleden �nda ut till mina magra knogar. Jag s�g p� honom och h�ll p�
att skratta. Det f�ref�ll mig s� l�jligt att Ivar M�rcke icke �r
kr�snare �n som s�.
Sedan b�rjade vi prata igen, jag vet icke om hvad, men han sade, att de
g�nger han varit alldeles utom sig af lidelse, hade han st�tt p� en
kallsinnighet, som han icke kunde definiera. Han menade icke n�gon
kronisk kallsinnighet, i s� fall skulle hans varmare k�nslor ha
f�rfrusit, utan en s�dan kallsinnighet, som kommer efter v�rme och
�mhet, ett tv�rt omslag fr�n eld till is, n�gonting som s�tter fantasien
i r�relse. Det hade alltid varit �isjungfrur�, som gjort honom s� d�r
alldeles vansinnigt f�r�lskad -- -- --
Han tystnade och b�rjade helt tankfullt betrakta min ena fot, som
verkligen s�g r�tt hygglig ut i sin h�gklackade sko.
S� blef det tid att g�. Vi reste oss. Han tog mina h�nder och ville
kyssa mig, men jag drog mig tillbaka och s�g honom in i �gonen. Det �r
n�gonting halft, falskt i detta �ni�, det hela f�r pr�geln af en
tillf�llig kurtis, om hvilken han sedan kan l�tsa som om den aldrig
funnits. -- Har jag s�rat er p� n�got s�tt? -- Och om s� vore, skulle ni
bry er om det? Jag s�g hans ansikte m�rkna som i sm�rta och blef
sprittande glad �fver att min ov�nlighet gjorde honom ondt. -- Fy, en
s�dan min! sade jag leende. Han s�g p� mig, f�rst forskande, sedan
klarnande. Det syntes s� tydligt, att han icke tyckte som v�rst illa om
mig. -- L�t mig f� kyssa de d�r �gonen med de stora pupillerna! Han
kysste dem g�ng p� g�ng. Vi voro s� oskyldigt uppsluppna som tv� barn.
Den stora, sunda -- jag skulle vilja s�ga fromma -- lyckan utan alla
baktankar.
Previous Page
| Next Page
|
|