|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 41
Det st�r n�got i Macbeth om att dr�pa s�mnen. Gud, om jag kunde sofva --
slippa ifr�n detta �tminstone under natten!
Ville jag det? Kanske icke. Det �r v�l kanske just d�ri det onda ligger.
Jag vill icke. Jag kunde resa min v�g i morgon, och allt skulle d�r
hemma, under trycket af min sj�lfbeh�rskning, �terfalla i sina gamla
sp�r. Men jag vill icke. Jag �r nyfiken; beg�ret att se, hur det skall
g�, tar �fverhand �fver allt annat. Och s� finns det visst en glimt af
hopp om -- -- --Det finns n�got inne i mig, som hviskar om en fordran,
jag �nnu har innest�ende hos tillvaron.
-- Ni kan ibland skratta alldeles som en ung flicka. Det g�r er tio �r
yngre. Och man f�r ett intryck som om ni p� n�got s�tt toge er skada
igen.
* * * * *
Jag satt or�rlig och stirrade in i lampans r�da ljus. Det var s�
underligt allt det han ber�ttat. Denna h�pnadsv�ckande vida erfarenhet
�r en ny v�rld f�r mig. Det k�nns som att vara ett barn och af en
fr�mling ledas fram genom en storstads brokiga virrvarr. Jag k�nner mig
s� liten och v�rnl�s i allt detta ok�nda. Jag m�ste trygga mig till den
hand, som omsluter min -- ja, sj�lfva skr�mseln f�r och misstron till
honom �r blott den f�rsta skyggheten i ett barns tillit. Jag satt
alldeles stilla, med vid�ppna �gon. D� lade d�r sig en varm hand �fver
min, som hvilade p� bordet, och han talade ocks� till mig som till ett
barn. -- Se icke s� _allvarsam_ ut! -- Jag k�nner mig s� fattig, jag har
n�stan ingenting upplefvat. -- Tycker ni det �r en f�rlust att icke ha
lidit s� mycket?
* * * * *
Nej, det �r f�r l�jligt att se p�. Jag undrar, hur pass naiv han tror
mig vara? En fullkomlig idiot naturligtvis, f�r det jag ej left
s�llskapslif s� mycket som han. Det �r s� komiskt att se honom f�r
hvarje dag taga sitt best�mda lilla tuppfj�t. I dag str�k han med sin
mjuka, varma hand �fver mitt h�r och min h�gra axel. Jag �lskar hans
hand. Den har ett s� oefterh�rmligt lent s�tt att smeka. Jag ans�g detta
vara sj�lfva afslutningen. Han hade talat mindre lifligt och sagt, att
han n�stan �ngrat allt hvad han ber�ttat mig f�reg�ende dag. Jas�. Jag
k�nde en kogubbes hela stoiska lugn, tillsatt med en smula missr�kning:
jag skulle s�ledes aldrig f� se, om han i sitt s�tt att kyssa motsvarade
mina vackra f�rest�llningar, hvilka h�llit mig vaken de sista n�tterna.
Hur var det? Jo, han skulle b�ja sig ned �fver mig, d�r jag l�g p�
divanen, n�rma sitt ansikte till mitt, men ej f�r n�ra, l�ngsamt s� att
jag riktigt kunde f� betrakta det; se mig i �gonen, leende, f�ngslande
mig med det oemotst�ndliga behag, som kan ligga �fver hans person, och
s� skulle han kyssa mig l�tt, fint, sk�lfvande varmt, men icke r�tt. Och
f�r hvarje g�ng, jag t�nkte mig det, ryste samma v�llustk�nsla genom
hela min kropp.
* * * * *
Men hur blef det i verkligheten? Det var omotiveradt, alldeles
omotiveradt och of�rberedt, som jag s�g hans ansikte alldeles �fver
mitt, k�nde hans varma h�nder mot mina kinder. Lik en m�rk sky n�rmade
sig hans ansikte, den breda munnen �ppnade sig, jag sl�t �gonen och det
efterl�ngtade �gonblicket var d�r: Ivar M�rcke kysste Elsa Finne. Men:
h�penhet, skr�msel och missr�kning var det enda jag k�nde. Det var icke
den f�rfinade lidelse jag f�rest�llt mig. Det var precis samma slags
kyss, som min man l�rt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarf�r? Var det
mitt fel eller hans? Han �tertog sin f�rra st�llning, som om ingenting
passerat. Och samtalet fortgick som f�rut, men icke l�nge; snart kysste
han mig �ter. Jag var s� f�rvirrad, att jag icke vet, om det var en
eller flera g�nger. Jag minns nu blott, att han till sist stod vid sidan
om min stol, s�g ned p� mig och sade mycket l�gt, men fullt tydligt: --
L�t mig omfamna er! En blixtsnabb tanke p�, att jag �r s� mycket kortare
�n han fl�g genom mitt hufvud, och jag reste mig icke, som hans mening
var, utan jag s�g endast upp till honom. I den d�raktiga f�rhoppningen
att kunna framkalla den felande gnistan, str�ckte jag ocks� upp mina
armar och lade dem kring hans hals, allt medan jag log mot honom utan
ringaste tv�ng eller f�rkonstling. Han smekte mina kinder, mina axlar,
mitt h�r, jag tryckte min kind in mot hans rock, som en kvinna har
s�dant beg�r att f� g�ra, n�r det �r n�gon, hon h�ller af. Men gnistan
fattades �nnu, trots hans kyssar, ty det �du� som jag t�rstade efter,
fick jag ej.
Ljusen brunno ned i stakarna; han bl�ste ut dem. Vi hade endast lampans
r�daktiga halfdager.
Previous Page
| Next Page
|
|