|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 39
Jag hade sofvit el�ndigt p� natten, vridit mig mellan s�mnl�shet och
onda dr�mmar. Min fars natur (som g�ng p� g�ng reser sig inom mig med
n�stan obetvinglig makt och i v�xlande former) skr�mmer mig n�stan. Den
skr�mmer mig d�rf�r, att den p� samma g�ng f�refaller mig som n�gonting
fr�mmande, den strider mot det nyktra, kalla f�rst�nd, jag �rft af hans
mor. Har jag icke k�mpat mot dem, alla dessa naturmakter, som ligga mig
i blodet -- k�mpat och f�rlorat, k�mpat och vunnit -- men aldrig ro,
aldrig stillest�nd! Jag �r d�dstr�tt, jag tycker jag vill sjunka
tillhopa som en trasa -- och �nd� samma osynliga, f�rbittrade kamp! Har
jag icke k�nnt deras klor om min strupe, fr�n den svartvingade
morddj�fvulens till och med denna lumpna lilla sat-krymplings. Men �nnu
tror jag p� viljan och f�rnuftet, �nnu vill jag bita t�nderna samman och
sl�ss med det som finns utom och inom mig.
I dr�mmen hade jag sett ett m�rkt, oroligt b�ljande m�nniskohaf, ur
hvilket en m�rk skepnad pl�tsligt d�k upp, dj�rf till h�llning och
v�sen, svag i sin innersta grund, -- alltf�r svag att besv�rja stormen,
som hans storhet rest. Allas �gon f�ljde honom, allas tankar s�kte
honom, alla v�ntade af honom ordet som skulle lysa �fver vattnen. Det
ryckte i hans ansiktes muskler, den grymma munnen �ppnade sig g�ng p�
g�ng, kippande efter luft utan att f� fram ett ljud. Dragen voro sp�nda
som om de sammanh�llits af gummistr�ngar, hela hans varelse var sp�nd
till bristandets gr�ns; det l�g n�got s� utpinadt i de gr� �gonens
uttryck, n�got s� f�rst�rdt �fver hans pergamentsgula hy, �fver hela
denna bredaxlade ruin af f�rbr�nd energi -- en ensam man, kastad ut till
den skummande m�ngden. Tusen roflystna �gon ha slukat honom p� afst�nd,
ett myllrande virrvarr af h�nder har gripit efter honom, velat draga
honom ned, slita honom i tusen stycken, pina honom till d�ds med tusen
sm� grymheter; men �nnu lefver han, h�jer sig, lyft af en m�nniskov�g,
sargad, utmattad, halfd�d af tr�tthet, men med en sista anstr�ngning att
skaffa sig fotf�ste...
Detta ansikte har etsat sig fast i mitt minne; och vid minnet l�der en
underlig �ngest. D�r fanns svek och op�litlighet i det ansiktet. Det
lagl�sa i min natur str�cker mot upprorsmannen. Det k�rfva, �rliga i
mitt lynne ryggar f�r hans dubbelhet. En s�dan m�nniska kan vinna hela
ens tillgifvenhet och f�rr�da den.
Jag hade haft bes�k hela dagen, och alla m�nniskor hade varit v�nliga,
jag var s�ledes vid godt lynne, k�nde mig lugn och f�rst�ndig. N�r jag
�tit middag, tyckte jag nog, det var en smula tomt, att jag skulle sitta
ensam hela kv�llen och bara h�ra regnet plaska, men jag ville icke vara
dum och k�nslosam, jag ville vara mig sj�lf nog. Jag ville ocks� rycka
upp mig och icke l�ta tiden rinna mig gagnl�s ur h�nderna. Jag sl�ngde
mina s�msta ytterplagg p� mig och plaskade ut. Jag gick af och an p�
Esplanaden, det satte blodet i fart, jag var glad som en spelman d�r jag
gick i regnet. Det var vackert att se det l�nga perspektivet af
elektriska gl�dlampor, lysande genom diset, r�da sp�rvagns�gon glimta
fram och v�ndas bort igen, nakna tr�d afteckna sig som skuggor p� det
v�ta floret framf�r mitt ansikte. Ingen k�nde mig. Tv� poliskonstaplar
stodo och samtalade, men regnet blef f�r stridt, och de f�rsvunno. D�
och d� kom en vettskr�md tok springande under en drypande paraply. Jag
gick lugn som en skyltvakt, jag kunde taga torra kl�der p�, n�r jag kom
hem, det gjorde mig ingenting att en kylande droppe d� och d� letade sig
v�g in p� halsen. Jag k�nde mig s� fri som man endast kan vara det i en
stor stad, och r�relsen i den friska, fuktiga luften gaf en f�rnimmelse
af kraft �t hvarje nerv. Hvilket jubel att lefva i alla fall!
Jag gick hem glad �t mig sj�lf och �t hela v�rlden, fick torra kl�der
och inr�ttade mig det bekv�mt vid skrifbordet. Jag tog fram mitt arbete,
det bar emot i b�rjan, men s� sm�ningom kom jag in i det.
Som det led ut�t kv�llen, knackade det p� d�rren. Jag ropade: �kom in!�
och s�g bort i skuggan. En svart hatt och de �gonen! Jag trodde, jag
skulle bli tokig af gl�dje. Jag kunde knappt fatta, att det var han. Och
jag sade honom, hur glad jag var. Och han tryckte mina h�nder, han
kysste dem. -- Hur kan ni vara s� glad �t, att jag �r h�r? Hans �gonlock
blefvo r�da af r�relse; min gl�dje var s� of�rst�lld, jag visste knappt
hvad jag gjorde, jag skrattade och pratade -- Nej, att ni kommer till
mig i detta v�der! P� hans rock�rm k�nde jag regndropparnas kyla under
mina h�nder. All stelhet var som bortbl�st. Han var icke den store
diktaren, hvars snille jag beundrade -- han var ingenting annat �n den
m�nniska, jag h�ll af. -- Jag l�ngtade efter att se er. -- �, tack,
tack! Jag har l�ngtat s� f�rf�rligt efter _er!_ Och vi talade i munnen
p� hvarandra, vi betraktade hvarandra mot ljuset, som om vi varit gamla
v�nner och icke tr�ffats p� �ratal. Det fanns ingen blyghet hos mig,
ingenting annat �n den om�ttligaste gl�dje. -- Jag har bara tid att
stanna ett par minuter. -- Om ni ocks� ginge strax, skulle jag �nd� vara
glad bara �t att ha f�tt _se_ er! Jag s�g hur han klarnade. -- Tycker ni
om att h�ra mig tala? -- Ja, ja. Och han h�ngde upp sin v�ta ytterrock
och satte sig hos mig p� divanen. Han talade och jag lyssnade; men att
han satt h�r hos mig, det var �nd� det h�rligaste af alltsammans. Han
var vid str�lande lynne och ber�ttade en hel del intressanta ting, medan
han v�rmde mina h�nder mellan sina. Jag �r f�rtjust i de h�nderna, de
g�mma i sig en s� rik fond af lifsv�rme, det �r naturligt f�r dem att
smeka och v�rma. -- S� flyttade han sig, kom alldeles i skuggan med den
hvita lampsk�rmen bakom sig; jag k�nde ljusskenet i mitt ansikte, men
kunde icke se hans. Det var icke att uth�rda. -- Nej, ni _m�ste_ flytta
er! Han reste sig �gonblickligen. -- Hvar skall jag sitta d�? -- D�r.
S�, att jag kan se ert ansikte. Han lydde som ett godt barn och vi
fortsatte att prata.
Previous Page
| Next Page
|
|