|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 38
Han gjorde mig n�gra fr�gor om mig sj�lf, och jag svarade. Jag uppdrog
med n�gra intets�gande linjer de yttre konturerna af mitt lif. Jag sade
honom, att jag nu lefver som eremit i Tibble; han fick visst det
intrycket, att jag lefvat s� hela mitt lif. Han beklagade mig f�r min
ensamhet, f�r min bokhunger, som icke kunde stillas fr�n n�got
offentligt bibliotek. Han talade s� enkelt och deltagande; det vill hela
min skepticism till f�r att v�rja mig mot f�rest�llningen om en verklig
medk�nsla fr�n hans sida. -- Stackare! sade han. Det l�t s� mjukt och s�
sorgset. Och s� underbara �gon han har under sin starka panna! �gon som
skifta vid minsta k�nsloskiftning, r�da i kanterna, liksom t�rade af
sol. Hvad denna m�nniska m�ste ha erfarit mycket! Hans ansikte �r som en
l�ng, sp�nnande historia af ondt och godt, af m�rkt och ljust; �r som en
brunn, ur hvilken man kunde �sa l�nge, l�nge utan att n� bottnen. Hans
r�st har ibland en viss tv�rhet, den kan bli k�rf, men �r alltid d�mpad.
Jag skulle aldrig kunna tr�ttna p� att h�ra den r�sten. Den inger
f�rtroende. Mot honom skulle man kunna bli s� enkel och sann, om man
icke vore en od�ga och k�nde det.
Han fr�gade, om jag �nnu trodde mig stadd i utveckling? -- Ja, det
trodde jag. -- Men det kunde man misstaga sig p�. Han hade en g�ng varit
i ett s�llskap, d�r man diskuterade fr�gan, vid hvilken �lder m�nniskan
b�rjade g� intellektuellt tillbaka, och det var lustigt att h�ra, hur
hvar och en drog sin egen �lder innanf�r gr�nslinjen. En gammal hofman,
som var �fver sextio �r, h�fdade allvarligt, att han �nnu icke k�nt
n�gon intellektuell �terg�ng. -- Det l�t h�gst antagligt -- han hade
n�mligen aldrig haft n�got att f�rlora! Sj�lf hoppas jag ocks�, att �nnu
p� n�gra �r icke beh�fva g� tillbaka.
-- Hur kom ni att skrifva? fr�gade han.
-- Jag leddes -- vet ni hvad det vill s�ga?
Han nickade, vemodigt leende. Jag h�ll p� att i min tur s�ga:
�stackare!�
Jag hvilade mina magra, fula h�nder p� bordet. Det h�nde ibland, n�r han
talade, att han lade sin hand �fver min eller grep tag i den, liksom f�r
att riktigt fasth�lla min uppm�rksamhet. Det var ingenting af
n�rg�ngenhet, jag var en gammal kvinna, som lefvat och lidit, det k�nde
han v�l p� instinkt, och s� fanns det alltid ett intellektuellt band
mellan oss. En g�ng kunde jag icke motst� frestelsen att se ned p� den
varma, fasta hand, som h�ll mig f�ngen. Den var r�tt stor, full af lif
och viljekraft. Det var en mans hand.
Ett samtal med Ivar M�rcke �r f�r mig n�gonting lugnt och v�lg�rande.
Jag gl�mmer att han �r den ryktbara storheten, ser i honom blott den
m�ngsidige m�nniskok�nnaren. Hvilket h�pnadsv�ckande material af
verkligt lif den mannen innehar! Hvilka skatter f�r en romanf�rfattare!
Det �r det jag t�nker p�. Och n�r jag k�nner mig magnetiskt f�ngslad af
hans ansikte, s� �r det icke blott d�rf�r, att jag finner det intressant
eller vackert, utan framf�rallt emedan d�r bakom dess dj�rfva drag och
dess skiftande minspel g�mmer sig ett s� rikt lif. Medvetandet d�rom
v�cker den oresonligaste hunger i mitt sinne. Jag elektriseras ingalunda
af det jag f�r, det synes mig tv�rtom fattigt och obetydligt; men jag
sitter och fort�res af saknad �fver, att alla dessa g�mda rikedomar
skola draga mig f�rbi utan att l�mna mig det ringaste utbyte. Jag k�nner
ingen eggelse, blott ett tomh�ndt vemod �fver allt hvad jag g�r miste
om.
Han kan f�rst� allt som �r m�nskligt. F�r honom finns icke ondt och godt
p� best�mda hyllor med best�mda etiketter. F�r honom finns det orsak och
verkan -- -- -- sm�rta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, m�ngfald,
skiftningar, m�nniskor, lif -- -- -- �h, att vara en obetydlighet, som
han likn�jdt skall g� f�rbi!
I g�r var Ivar M�rcke �ter h�r. Jag hade varit dum och gladt mig �t hans
bes�k.
I umg�nget likna vi, han och jag, tv� cirklar, som endast tangera
hvarandra p� en enda liten punkt. Det finns ingenting personligen
gemensamt oss emellan och d�rf�r skola vi nog r�tt snart glida fr�n
hvarandra.
Jag vet icke hvad jag skulle vilja ge f�r att f� cirklarna att gripa in
i hvarandra; men det �r ju om�jligt. Jag �r fr�mmande f�r alla hans
f�rh�llanden.
En s�dan kv�ll som den, sedan han g�tt! Jag var s� f�rtviflad �fver min
egen ohj�lplighet, min brist p� frihet och naturlighet i umg�nget, min
litter�ra okunnighet, min naturliga, obotliga dumhet. Jag k�nde s�
intensivt mitt eget fiasko, att det n�stan var som om jag nu spelat ut
mitt sista kort och stode inf�r bankrutten. Outh�rdligt f�rekom mig ett
lif, futtigt som mitt. Men jag ins�g, att jag �nnu icke utt�mt mina inre
m�jligheter. Yttre omst�ndigheter kunna ocks� hj�lpa. �nnu �r d� icke
allt hopp ute. Jag led s� att jag kallsvettades; men jag var besluten
att icke ge tappt, och s� h�gg jag i med arbetet. Hur kn�ckes dock icke
min fysik af denna obem�rkta kamp!
Previous Page
| Next Page
|
|