|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 36
Boken hette _Dr�mmar i purpur_ af _Ivar M�rcke_.
Allt fr�n den dagen hade hon dyrkat honom som den fr�mste af sin samtids
skalder, och samtiden hade ocks� beundrande kn�b�jt f�r hans snille.
Sj�lf hade han sedan st�ndigt utvecklats, och hvart verk af hans hand
hade varit en ny seger; men framg�ng f�der afund, och afunden hat, och
hatet finner alltid sin v�g. En pedant drog i h�rnad mot hans
interpunktion, tv� dr�nare, som aldrig kunnat f�lja hans tankes flykt,
fingo d� pl�tsligt mod att h�ckla den, och en tredje slog sig till
riddare p� den moraliska haltl�sheten af hans diktning. D�rmed var
f�ltet �ppet och slaget fritt. Kritiken kastade sig pl�tsligt �fver
honom, och samma konstf�rst�ndiga allm�nhet, som nyss kn�b�jt f�r hans
snille, reste sig, v�nde ryggen �t sin idol. Ungdomen, som g�rna lystrar
till rop utifr�n och g�rna stenar sina gamla gudar, tr�ttnade p� hans
starka och klara f�rger, lockades af symbolismens bl�dis. Naturalismens
epigoner reste sig och upptogo �ter kampen mot sin besegrare. Alla
b�rjade pl�tsligt misstro det snille, de nyss beundrat, tvifla p� hans
ord, p� hans konstn�rliga �rlighet; och snart st�mplades han offentligen
som en skicklig diktmakare, hvars poetiska uttryck voro tomma fraser,
med hvilka han kastade boll som en jongl�r med klingande bj�llror inf�r
ett h�gt �radt publikum.
Han teg och arbetade; han kastade sin gripande lofs�ng till d�den,
_Memento mori_, f�r sina belackares f�tter -- och det blef tyst ett
�gonblick, men snart var striden �ter i full g�ng. Hvilket lysande
vittnesb�rd om ovederh�ftigheten af hans genius var icke detta nya
diktverk! Ty det fanns ju intet sammanhang, ingen inre utveckling, ingen
brygga mellan den stojande lifslusten i hans _Dr�mmar i purpur_ och det
vemodsfulla d�dskoketteriet i _Memento mori_.
L�nge hade Elsa Finne fr�n sin undang�mda vr� f�ljt stridens g�ng med en
v�xande l�ngtan att h�ja sin hand och sl� ett slag. Hon k�nde denna
l�ngtan dess starkare, d� hon just f�r tillf�llet var f�rem�l f�r en
of�rtj�nt respekt af dessa samma skribenter, som med sm�sint skadegl�dje
tycktes njuta af att draga ned den store diktare, med hvilken hon
andligen k�nde sig n�rmast i sl�kt. Hon visste, att hon just nu �gde
makt att g�ra sig h�rd, och hon ans�g sig d�rf�r knappast ens ha r�tt
att tiga. S� skref hon sin dikt _Till Ivar M�rcke_ och s�nde den till en
tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn.
Det var en lofs�ng �fver hans lifsverk, ett sv�rdshugg mot hans
belackare, en entusiastisk hyllning �t hans snille. Den slutade s�:
Jag kan vittna: m�ngen gnista
fl�g fr�n sv�rdet, som du svingat
mot det hvardagsgr� och trista
p� v�r diktnings firmament.
Jag har k�nt, hvad du har k�nt,
l�ngtan att se m�rkret glittra.
Jag har h�rt, hur varmt det klingat
fr�n din vemodsst�mda cittra,
d� din sorg till dans du tvingat.
Men en v�ldsamt kufvad sm�rta
skalf dock alltid i din s�ng.
Midt i gl�djens Backust�g
sorgen, klutad ut i bj�rta
trasor gick sin tunga g�ng,
och f�rg�fves skalden virat
vallmo i hans gr�a h�r
och med bl�a drufvor sirat
pannans hvalf, d�r sm�rtan l�g
h�l�gd, hj�rtesjuk och teg.
Blicken talte. Sm�rtans t�r
gl�dde under �gonfransen,
medan han med tunga steg
tr�tt till d�den tr�dde dansen.
D�dens djupa allvar bor i
dina purpurr�da _Dr�mmar_.
Lifvets r�da gl�dje str�mmar
djupast i _Memento mori_.
XVII.
Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot v�ster, d�r solen gick
ned. Framf�r henne p� bordet l�g ett bref fr�n Knut Herman. Han skref:
Previous Page
| Next Page
|
|