|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 31
-- Jag har f�tt en ingifvelse -- b�rjade han -- en ingifvelse, som jag
tror har ett h�gre ursprung -- att det �r en sj�l i n�d, som -- --
-- Det �r sant, sade hon, tonl�st.
-- I s�dana sv�ra stunder af en m�nniskas lif pl�gar det medf�ra
lindring att f� anf�rtro sig �t n�gon -- s�rskildt �t n�gon som f�tt det
gudomliga kallet att tala tr�stens ord.
Hon skakade sitt hufvud:
-- F�r mig �r den v�gen st�ngd. Jag �r d�md att vandra i en labyrint
utan ljus eller ledtr�d.
-- Ljus finns i Herrans heliga ord!
-- Icke f�r mig. Jag har s�kt, men intet funnit. Det finns kanske f�r
andra, men icke f�r mig.
Pastorn s�g p� henne. Han hade bevittnat m�ngen syndares f�rtviflan,
hade ofta lyssnat till bek�nnelser, som samvets�ngesten aftvingat
brottslingar, men aldrig hade han k�nt sig mera gripen d�raf �n af dessa
lugnt uttalade ord.
-- Vi ha b�nen, sade han, med r�sten sk�lfvande af medlidande.
-- Jag kan icke bedja, svarade hon. -- Jag har gl�mt alla b�ner -- det
blir blott tomma ord i min mun -- f�r jag tror icke, att det finns
f�rbarmande -- hon drog djupt efter andan och tillade sedan sakta -- f�r
mig.
-- Det finns f�rbarmande f�r alla. Och det �r en annans f�rb�n, som f�r
oss g�ller.
-- Jag vet det, men min �ngest kan icke fatta det!
-- �r det d� -- �r det d� -- pastorn trefvade sig fram, som om han k�nt,
att h�r var sank mark -- n�gonting s�rskildt som -- som tynger samvetet?
Hon s�g p� honom fr�n sidan, s�g hans b�jda gestalt, hans h�ngande hand
och hans deltagande min: Skulle hon anf�rtro honom allt?
Sitt hj�rtas strider, sitt sinnes lidelser, sitt brott och sin �nger?
Hon h�ll andan, som om hon i sp�nning v�ntat p� ett svar inifr�n. Svaret
blef nej! Den dr�mlika oklarhet, som hvilat �fver hennes v�sen, var i
detta �gonblick som bortbl�st, och hon tyckte sig se sin v�g.
-- Ja, sade hon. -- Jag har k�mpat l�nge -- under m�nga �r -- mot min
brinnande lust -- -- att skrifva -- --
-- Skrifva? han f�rstod icke.
-- Ja. Att bli f�rfattarinna.
Han svarade icke strax, men d�r fl�g en rodnad �fver hans kinder. Han
f�rstod, att han misstagit sig h�geligen p� hennes sinnestillst�nd.
-- Det var farliga tankar, sade han slutligen. S� blef det �ter tyst,
och b�da k�nde, att de ingenting vidare hade att s�ga hvarandra.
Strax d�refter skildes de.
Elsa gick in och satte sig i sin aflidne makes rum. Det b�rjade skymma,
men hon k�nde ingen �ngest. All skuggr�dsla, allt gammalt skrock var nu
f�rbr�ndt inom henne, sedan hon sett det o�terkalleliga in i hvit�gat.
Medan liket �nnu fanns kvar i detta samma rum, hade hon ofta nattetid,
n�r alla tj�narna sofvo, g�tt ensam hit ned med ett ljus i hand, lockad
af en dunkel f�rest�llning om, att n�gonting kanske kunde h�nda, att
straffet kunde n� henne p� uppenbarelsens v�g. Hon k�nde det som en
hederssak att utmana straffet, och hon fruktade det icke, ty aldrig
kunde hon dock f� se hemskare syner, �n dem hon s�g i sitt eget inre,
och afgrundens kval kunde icke vara f�rf�rligare, �n dem hon utstod i
sin sj�l, och f�r hvilka det icke fanns lindring eller l�ttnad i ett
klagoskri.
Sj�lfva tanken p� d�den, som ofta f�resv�fvat henne, gaf ingen tr�st, ty
hon k�nde det som om sj�len dock aldrig skulle kunna gl�mma; i evighet
skulle kvalen br�nna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde
komma att lida, var mindre �n intet p� vederg�llningens v�g.
M�nniskoanden var det som brutit och som d�rf�r vred sig under straffet,
och det fanns ingen undflykt, ty s� visst som natt f�ljer p� kv�ll
f�ljer straff p� skuld. Om det fanns n�gon gr�ns f�r straffet, visste
hon icke, men att hon icke kunde undkomma det, visste hon. Och att det
m�ste drabba henne h�r, p� den fl�ck af jorden, d�r f�rbrytelsen �gt
rum, visste hon ock. Hon fick inr�tta sitt lif d�refter. --
Previous Page
| Next Page
|
|