|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 30
Och han svarade i sin otillr�kneliga vrede:
-- Hvad? fr�gar du! Har du icke under alla dessa tretton �r, som vi
varit gifta, gjort mitt lif till ett sannskyldigt helvete? Har du icke
gjort mitt hem till en �demark, dit ingen v�gar s�tta sin fot? �r du
icke en visa i f�rsamlingen? Beklaga icke alla mig?
Elsa hade ryggat ett steg tillbaka och f�rt handen till hj�rtat. Det
blef r�dt f�r hennes �gon, och tankarna jagade f�rbi i svindlande hast.
D�r stod den mannen och anklagade henne att ha �delagt hans lif. Den
mannen, som hon gifvit sin ungdom -- gifvit allt af sig sj�lf som en
g�ng var v�rdt att �ga. Den mannen, som bedragit henne p� det enda, som
kanske kunde ha gett hennes lif en smula inneh�ll! -- Sakta kn�ppte hon
upp ett par knappar i sitt kl�dningslif, drog fram det gamla brefvet
till hans f�rra hustru och r�ckte honom det utan ett ord.
Han ryckte till, for med handen �fver pannan och vacklade tillbaka. Hans
panna var kopparr�d, och de blodspr�ngda �gongloberna tr�ngde ut ur sin
h�lor.
Hon s�g p� honom. Hennes blick str�k som en elektrisk gnista in i hans
och drabbade honom med hela styrkan af det ob�ndiga hat, hon i denna
stund k�nde. Och hon t�nkte klart och distinkt: Jag vill, att du d�r.
I samma stund f�ll han till golfvet, tr�ffad af slag.
Han lefde �fver natten, men v�nstra sidan var f�rlamad, och han kunde
icke tala. Endast �gonen talade. De sade till Elsa, som vakade vid
d�dsb�dden: _Du har m�rdat mig_.
Doktorn lugnade henne med sin f�rklaring, att slagattacken framkallats
af upphetsningen och berodde p� en af f�r h�g diet orsakad f�rkalkning
af hj�rnans blodk�rl. Men Elsa k�nde det som om hans �gon sagt henne
sanningen.
XIV.
Tunga blefvo dygnen, veckorna, m�naderna, som f�ljde. Hvad hj�lpte det
allt hvad doktorn f�rs�krade, Elsas samvete anklagade henne f�r mord och
d�mde henne skyldig, och mot den domen fanns intet j�f.
Om hon med egen hand dr�pt sin man, blifvit h�ktad och f�tt f�rsona sitt
brott, skulle hon ha k�nt det som en l�ttnad. Det ohyggligaste af allt
var att sl�pa p� medvetandet om sin f�rbrytelse, men aldrig kunna f� den
v�gd p� r�ttf�rdighetens v�g, att n�dgas framsl�pa sitt lif som en
d�fstum, b�rande inom sig en skuldk�nsla, som skulle br�nna all
lifskraft ur hennes blod, med viljan sluten i kramp omkring en
hemlighet, som skulle resa o�fverstigliga skrank mellan henne och
m�nniskorna.
Dr�gligast var allt i b�rjan, medan de praktiska omsorgerna och
anstalterna togo hennes tankar och krafter i anspr�k. Som i en dr�m
h�rde hon m�nniskor fr�ga, yttra deltagande och f�rs�ka tr�sta; och hon
svarade som om hon varit vaken, handlade som om hon varit medveten, men
t�nkte ingenting och s�g ingenting klart. Allt blef s� s�llsamt
overkligt, som om det egentligen icke kommit henne vid.
Under stora h�gtidligheter vigdes prosten Tibells stoft till den eviga
hvilan. Klockorna kl�mtade, flaggorna h�ngde p� half st�ng, och all
h�stens v�lsignelse af hvita blommor och brokiga blad t�ckte den aflidne
sj�las�rjarens kista. Den nye vicepastorn f�rr�ttade jordf�stningen och
talade h�gst�mda tr�stens ord till den sorgkl�dda �nkan vid grafven.
Allt detta gjorde p� Elsa ett sk�rande intryck af uppt�g utan mening,
allt blef till l�gn f�r hennes medvetande, allt utom den sanning, som
fl�mtade i hennes br�st, br�nde och ville sl� ut. Hon brottades med
beg�ret att ropa h�gt: Han var icke s�dan, han var icke den �mma make,
den nitiska Herrans tj�nare, som I tron. Och jag �r icke den skuldl�sa
maka, I tron! Ty det var jag som drap honom!
Alla s�go hur uppr�rd hon var, och pastorn f�rstod, att h�r var en sj�l
i n�d. N�r vagnen stannade utanf�r pr�stg�rden, fr�gade han henne mildt,
om hon icke ville tala med honom. Hon nickade, hon f�rstod v�lmeningen,
och de gingo sida vid sida ned�t tr�dg�rden.
Marken var fuktig efter f�rmiddagens regn, gr�set gl�nste �nnu saftigt
gr�nt, luften doftade af mylla. Elsa f�rnam det med ett slags f�rv�ning.
Borde icke allt ha varit vissnadt och f�rtorkadt? Och hur var det
m�jligt att hon, nedtyngd af sorg och skuld, �nnu kunde k�nna lifvet som
en om�tlig, hemlighetsfull v�lg�rning? Hvilka f�runderliga mots�gelser
rymde icke m�nniskonaturen!
Previous Page
| Next Page
|
|