|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 28
H�r gjorde f�rel�saren en liten paus och drack ett glas vatten. Prosten
skrufvade sig p� sin stol, som om han funnit f�redragets tendens
bet�nklig. Stormen riste rutorna, s� att de skallrade, och hven i
skorstenen, som om tusen onda andar tr�ngt sig in i r�ren f�r att
hvissla �t f�rel�saren.
Han tycktes ober�rd d�raf. Han �fvergick till att visa hur det
konventionella i umg�ngeslifvet hotade att uniformera m�nskligheten och
f�rkv�fva allt personligt och egenartadt, det enda som hade n�got
verkligt v�rde. Han h�fdade, att de konventionella synpunkterna verkade
f�rlamande p� allt tankelif, i s� m�tto, att en tanke som hj�rnan blott
okritiskt upptog var utan andligt n�ringsv�rde. Andligt n�ringsv�rde
hade blott tankar, som genomg�tt en assimileringsprocess i hj�rnan p�
samma s�tt som f�do�mnen f�rst genom matsm�ltningen fingo fysiskt
n�ringsv�rde. Men det f�rn�msta medlet i och f�r den andliga
�mnesoms�ttningen var tviflet. Utan att f�rst ha blifvit uppl�st i
tviflets safter kunde ingen tanke bli till verklig n�ring f�r v�r sj�l,
och all verkligt lefvande kunskap m�ste framg� ur tviflet.
Prosten var nu r�dflammig i ansiktet af f�rtrytelse och s�g sig omkring,
som om han velat konstatera, hvad intryck de h�r uttalade �sikterna
gjort p� hans f�rsamling. I allas ansikten l�ste han ogillande, utom i
ett, men det var tyv�rr hans egen hustrus. Elsas drag voro sp�nda af
intresse, och hennes �gon tindrade mot f�rel�saren som om hvart hans ord
frigjort en tanke djupast inne i hennes sj�l, d�r den under �ratal
lefvat ett omedvetet lif i dunklet. Och s�dan han sj�lf stod d�r framf�r
henne med ansiktet blekt och blicken het af �fvertygelsens v�rme,
tycktes han henne just som en f�rkroppsligad gammal illusion, liknade
han en ung pr�st, genomtr�ngd af sin bek�nnelses sanning -- en ung
pr�st, som varit henne k�r en g�ng f�r l�nge sedan och som alldeles icke
liknat den f�rbittrade materiens tr�l, hon i detta �gonblick s�g vid sin
sida.
F�rel�saren fortsatte: Men om tviflet s�ledes var f�ruts�ttningen f�r
all lefvande kunskap, s� var tviflet ett godt, icke ett ondt. Tviflet
borde d� h�llas i �ra, icke f�rf�ljas och bekrigas. Ocks� p�
sj�lslifvets h�gsta omr�den, till exempel religionens, var tviflet den
naturliga f�ruts�ttningen f�r en lefvande tro. F�r den, som okritiskt
antoge till exempel den kristna l�ran, kunde tron icke bli annat �n tom
och utan innerlighet, vanekristendom, andlig d�d; och det fanns mera
religion i en frit�nkares f�rnekande �n i en vanekristens slappa s�
kallade tro.
Var det nu verkligen s�, att alla religionens och moralens stenh�rda
dogmer kunde uth�rda en t�nkande m�nniskas tvifvel? Den moderna
vetenskapen -- -- --
Men nu reste sig prosten och afbr�t f�rel�sningen:
-- S�dana ord f� icke talas h�r! utbrast han med myndig r�st. -- Som
f�rsamlingens sj�las�rjare m�ste jag protestera mot detta f�redrag och
hela dess anda. Jag �mnar icke inl�ta mig p� n�gon vederl�ggning af alla
dessa falska djupsinnigheter, men jag vill icke �h�ra dem l�ngre. Jag
g�r och uppmanar f�rsamlingen att f�lja mig.
Han gick med l�nga steg mot d�rren, och d�r blef stor uppst�ndelse i
salen. Borgm�staren och stadsfiskalen f�ljde omedelbart i h�larna p� sin
herde, och alla damerna fl�go upp, stirrade villr�digt p� hvarandra och
drogo sig sedan mot d�rren, d�r de skockade sig och v�nde sig om,
nyfikna att iakttaga opinionsyttringens verkan p� f�rel�saren.
Han hade upph�rt att tala, men tycktes blott v�nta att alla obeh�riga
skulle afl�gsna sig, innan han fortsatte. Det gled till och med en skymt
af ett sm�leende �fver hans drag, d� han s�g sina f�r detta �h�rare en
efter en �terkr�fva och �terf� sin intr�desafgift af biljettf�rs�ljaren
ute i f�rstugan.
N�r den sista Tibbledamen f�rsvann, satt blott en af hela auditoriet
kvar p� sin plats; men det var prostens hustru.
Prosten stod i f�rstugan och v�ntade henne, men hon kom icke. Hon satt
kvar, likblek af sinnesr�relse och trots. Hon visste icke, hvad hon
eljes skulle taga sig till f�r att ge f�rel�saren n�gon uppr�ttelse; hon
blygdes, s� att hon skulle velat sjunka genom jorden, �fver sin makes
uppf�rande, �fver hela detta s�llskap, som f�ljt honom.
-- Elsa! kommer du? h�rde hon hans r�st ropa h�rdt och ot�ligt ute fr�n
f�rstugan.
Hon svarade icke, s�g blott p� den unge mannen i katedern, som om hon
velat s�ga: jag h�r icke till dem.
Previous Page
| Next Page
|
|