|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 18
Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett r�tt djupt in i
hennes �gon, som tindrat af beundran, och det kunde v�l vara, att ocks�
hans blickar f�tt ett beundrande uttryck, d� han i hennes m�rka pupiller
sett sin egen bild; men aldrig kunde v�l han, Didrik Bruun, misst�nkas
f�r att p� fullt allvar ha l�tit f�ngsla sig af en liten pensionsflicka
fr�n landet? Han hade k�nt sig dragen till hennes ungdom, r�rd af hennes
naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, n�gon g�ng v�rmd af hennes
v�sens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en
blomknopps f�gring, d� den r�kat sl� ut under hans �gon i starka f�rger,
och andats all s�derns rikedom. Men hvad mer?
Didrik Brunn var trettio�tta �r, och k�nslolifvet mister fort sin
gr�nska i rampens artificiella ljus. Han �lskade nu ocks� sig sj�lf s�
helt, att ingenting blef �fver �t andra.
Emellertid kunde han icke bli den f�rnimmelsen kvitt, att Elsa v�ntade
n�gonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store
konstn�ren, som hon haft lyckan att m�ta i sin ungdoms v�r, och om
hvilken hon senare i lifvet skulle kunna ber�tta f�r barn och barnbarn,
att han till afsked kysst henne p� pannan -- eller m�jligen p� munnen?
Ett s�dant minne ans�g sig Didrik Bruun knappast ens ha r�tt att
undanh�lla henne, och d�rf�r skref han p� aftonen i sin kl�dloge under
stort hufvudbry en biljett till Elsa, d�ri han st�mde henne sig till
m�tes f�ljande morgon i skogen utanf�r tullen.
Tidigt p� morgonen tr�dde fru Anna in i Elsas rum, b�rande brefvet i sin
hand med en uppsyn, som om hon burit v�rldens f�rn�msta klenod; ty hon
k�nde stilen. Och Elsa rodnade �nda ned p� halsen, medan hon likn�jdt
lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, f�rr �n hon var
ensam.
Hon var i en st�mning af darrande f�rv�ntan, d� hon ett par timmar
senare gick i skogen och h�rde f�glarna sjunga. Hon k�nde sig som
prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, d� alla rosenknoppar
brista, och hon i halfslummer h�r ljud af steg och i halfmedveten
l�ngtan tviflar p�, att det �r den r�tte prinsen, som kommer.
Hennes ungdomliga sv�rmeri f�r den store trag�den hade visserligen
slagit sig bet�nkligt, sedan hon l�rde k�nna m�nniskan n�got n�rmare,
sett de glindrande �delstenarna i hans krona reduceras till idel
dinglande bj�llror och sj�lfva kronan till en narrk�pa med tuppfj�der
och ludna �ron. Han var ju s� full af sig sj�lf, som en tom tunna af
luft, hans sj�ll�st bullrande r�st hade aldrig sagt ett ord, som var
v�rdt att minnas. Men hon v�gade icke lita p� sitt eget omd�me, s� rakt
i strid mot v�rldens, som hyllade hans storhet, och hvar g�ng hon m�tte
honom �nyo, v�ntade hon, att han �ter skulle bl�sa lif i hennes
illusioner. Han var dock en konstn�r, som f�r hennes fantasi
f�rkroppsligat s� m�ngen diktens hj�lte med stora tankar och starka
k�nslor.
Nu i afskedets stund v�ntade hon det med sk�lfvande sp�nning. Hon var i
ett underligt glittrande lynne. Inom sig k�nde hon all v�rens sjudande
lifslust, en l�ngtan efter det om�jliga och oupphinneliga -- att flyga
upp och famna solen eller att l�ta sig lyftas af en stark k�nsla och
f�ras bort fr�n hvardagslifvet, h�gt �fver alla trampade stigar.
Och d�r kom Didrik Bruun. Hon g�mde sig bakom en tr�dstam f�r att kunna
iakttaga honom, d�r han gick v�gen fram. Hvar g�ng hon hittills tr�ffat
honom utanf�r scenen, hade han f�refallit henne som en hvardagsvariant
af den roll, han senast utf�rt. I dag var han �ter Hamlet. Hon sm�log,
n�r hon s�g den djupsinniga min, han anlagt inf�r skogens furor, hon
t�nkte p� den sj�ll�sa tonen i hans bref.
-- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang pl�tsligt fram fr�n sitt
g�mst�lle.
Han hoppade till af f�rskr�ckelse, men �tervann strax fattningen, lyfte
p� sin eleganta cylinderhatt, sm�log vemodsfullt och svarade:
-- God morgon, Ophelia!
-- Nej, tack -- sade hon och r�ckte honom sin hand -- jag �r ingen
Ophelia och �mnar hvarken bli vansinnig eller dr�nka mig, fast jag m�ste
resa.
-- Men litet tomt k�nns det i alla fall -- h�r? Han sm�log
sj�lfbehagligt och lade handen p� sitt br�st.
-- �nnu har jag �tminstone ingenting m�rkt.
Previous Page
| Next Page
|
|