|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 37
I Kirkestuen �to vi �ter en f�rtr�fflig middag, och v�ra samveten buro oss
det glada vittnesb�rdet, att vi tagit in n�ring f�r mer �n en kronas v�rde,
s� att vi med fr�jd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick
nu p�, som om det arbetade p� beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i
hopp att n�sta dag kunna g� de �terst�ende 22 kilometerna till Lillehammer.
Jag har aldrig f�rr trott det vara m�jligt att, utan dagspenning f�r
arbetet, kunna skratta fr�n morgon till afton, utan att ens hvila under
m�ltiderna, men Ambrosius l�rde oss, att s�dant kan l�ta sig g�ra. Det m�
dock till�ggas, att arbetet betydligt l�ttades derigenom, att alla, som
s�go och h�rde oss, inst�mde i skrattqvartetten. S� till exempel h�nde det
oss vid en g�stgifvareg�rd, dit vi under det fortfarande regnet kommo med
skjuts, men nu fortsatte v�gen till fots, att vi bokstafligen blefvo
_utskrattade_, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii
galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resv�skan bildad
turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga
regnkappan. Kandidaten anade ej or�d, utan gick f�re, s� kom han, men d�
hejdades v�r g�srad utanf�r g�rdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi sk�dade
tillbaka och s�go genom en �ppen d�rr en flock rent vikna menniskokroppar,
och fr�n dem utgingo rigtiga �ngestrop, illustrerande satsen: �Den st�rsta
fr�jd, som menniskor k�nna, �r blott en salig sm�rta�. Och vi, vi stodo i
en liknande st�llning utanf�r grinden.
Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas h�l och
Ambrosii, en g�ng i f�rflutna tider, vrickade fot kr�fde med lika r�tt
kandidatens l�karev�rd. B�da patienterna f�rdrogo ock sina sm�rtor med lika
hjeltemod.
Det �r dock m�jligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha s� vek, att
hon fordrade det jag skulle midt p� landsv�gen predika omv�ndelse och
f�rnuft f�r ett af de st�rsta norska n�t vi p�tr�ffat under v�ra
vandringar. Jag f�rest�lde henne, att man, om man sjelf ville komma fram�t
p� lifvets bana, ej kunde h�lla moraliska f�redrag f�r alla de f�, man
tr�ffar p� allfarsv�g, men hennes hjerta slog allt h�gre och h�gre f�r den
p�tr�ngande varelsen ju l�ngre den f�ljde oss.
�Men kan du d� inte allvarsamt f�rest�lla kr�ket, att vi ej f�rm� g�ra
n�got f�r dess framtid?� fr�gade hon, �ngsligt blickande tillbaka �fver sin
skuldra.
�Framtiden r�r mig ej en smula s� l�nge vi �ro i Norge. Den nye kamraten
�r, som du ser, prydd med s�dana tecken, hvilka utvisa vissa farliga
egenskaper, men som p� samma g�ng antyder en h�gre f�rtroendepost hos sina
likar. Du b�r titta n�rmare p� kamraten och vara v�nlig!� f�rmanade jag s�
moderligt som det anst�r en �ldre fru, n�r en flicka tror sig vara i fara.
�S� kan n�tet h�lla sig till sina likar och v�rdigheter och ej trafva
_efter oss!_� utbrast hon, sl�ende upp sitt paraply med en energi, som
skaffade detta ett af sina anfall, d� det alltid regelbundet f�ll slappt
ned �fver hennes rodnande anlete.
�_Efter oss!_ Vet du d� ej att vi lefva i en tid, d� alla mera framst�ende
n�t str�fva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt f�rf�lja?
Det h�r kr�ket har inga allvarliga afsigter i afseende p� dig eller
kandidaten, men vill sannolikt vid l�mpligt tillf�lle f�r sin krets omtala,
att det har framst�ende svenska bekantskaper.--Jag har sett svenska n�t,
som handlat s� i afseende p� framst�ende norrm�n�, f�rklarade jag lugnande.
�Du �r oefterr�ttlig!� p�stod Hertha, men det �r ovisst, om detta p�st�ende
g�lde mig eller paraplyet, som hon s�kte st�ls�tta med tillhjelp af en
h�rn�l. �Kandidat, kan inte du bota kr�ket f�r efterh�ngsenhet?�
�Jag har ej n�rmare studerat den �komman�, log kandidaten och satte sina
gulkl�dda f�tter, vanligen af Ambrosius ben�mda �de sm� gule�, i raskare
takt och gjorde sig blind f�r alla de bl�b�r, smultron och hallon, som
lockade vid v�gkanterna.
D� nedk�mpade Hertha sin qvinliga stolthet och v�nde sig v�djande till den
manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, �th�fvor och ord:
�K�re, sn�lle Ambrosius, kan icke du, som �r en man, skilja oss af med
odjuret! Vi ha g�tt en kilometer, vi ha g�tt tv� i detta s�llskap, och �nnu
t�la vi det! T�nk bara hvilken oro det skall v�cka i n�tets hem, n�r en s�
framst�ende medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du f� se
att vi i detta s�llskap komma int�gande i Lillehammer, och der kan till
yttermera spektakel h�nda oss, att vi bli beskylda f�r att ha lockat besten
med oss.�
Ambrosius stannade, s�g sig f�rstulet tillbaka, fann att den objudne
reskamraten, som en stund st�tt tvekande, nu �ter satte sig i g�ng och
b�rjade lunka efter oss, nu och d� utst�tande h�ga rop. Han stoppade
hastigt sin pipa, bad kandidaten �st� f�r�, medan han t�nde den, drog s�
n�gra kraftiga drag, v�nde sig om mot den objudne kamraten och ropade med
en stark manlig v�lljudande st�mma:
Previous Page
| Next Page
|
|