|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 35
�Skola vi f�rst krafla oss dit upp och s� tillbaka hit, f�r att slutligen
g� 3 kilometer landsv�g till g�stgifvareg�rden?� sporde jag, som b�rjade
tycka att det hela artade sig till en liten vandring p� 8 � 10 kilometer p�
aftonqvisten.
�Naj da! Der g�r en ben v�g fr�n Jons g�rd ned till stationen�, lj�d det
enst�mmiga svaret.
�S�tt i v�g d�!�
Till all lycka hade vi v�ra k�ppar med oss, ty nu bar det af, som om vi
g�tt p� takstegar uppf�re genom hal slagen �ngsmark, genom frodiga
korn�krar och s� �fver steniga boskapsv�gar upp till Jon H�jen. Hur han
bodde och s�g ut, skall jag ej kunna s�ga, ty der var nerm�rkt i den stora
stugan, men en v�nlig man var han och till�t villigt den efters�kte och
medg�rlige skomakaren att ut�fva ett f�rb�ttringsverk p� v�ra fem par
vandringsskor.
Derp� bj�d en qvinna oss s�t mj�lk, och jag pr�fvade p� att s�tta mig in i
norska landtbruksf�rh�llanden, ett f�rs�k som �kade min lilla kunskapsskatt
med den upplysningen, att de norske b�nderna m�ste l�gga sina g�rdar--�hvar
de kunde b�st.�
Det var s� m�rkt det kunde blifva vid den ljusa �rstiden, n�r vi till far
v�l skakade hand med Jon Hojen och hans husfolk samt sporde efter den bena
v�gen.
�_Den_ g�n I icke i qv�ll!� sade husbonden med en ton, som ej till�t
qvinnor n�gon inv�ndning. �Den �r s� brant att knappt _vi_ kunna st� p�
den, vet ja.�
Vi hade ej annat att g�ra, �n g� tillbaka samma v�g vi kommit.--Det var
n�ra midnatt d� vi upptr�dde p� g�stgifvareg�rdens trappa; v�rden, som
tycktes antaga att vi hade uteliggarevanor, h�ll just p� att st�nga
d�rrarne--man gifve akt p� dessa drag af stigande civilisation!--och
f�rklarade, att han antagit att vi ej �mnade komma hem under natten.
D� det redan f�ljande f�rmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i
fred med Skj�ggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut p� en
vetenskaplig expedition f�r att upps�ka en klyfta, som tycktes vara v�r
v�rdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort
till en pligt att visa f�r alla �b�ttre resande�. Hon gaf oss s� m�nga
anvisningar, att de trillade ur v�rt minne vid �synen af en tr�dg�rd, full
med r�da vinb�r.
G�rdens piga svarade p� v�r fr�ga, om vi fingo k�pa n�gra b�r. �Eg veit
ikke eg.� Hvar husbondfolket fans? �Eg veit ikke eg.� Om hon _kunde_ skynda
sig? �Eg veit ikke eg�; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom
att l�gga armarne i kors �fver br�stet medan hon gled h�n �fver tunet, f�r
att n�gonst�des i ett fj�s anm�la v�r ankomst. Enahanda svar erh�llo vi af
husets omyndiga dotter, b�de n�r hon i stor v�lmening plockade de st�rsta,
mest--gr�na b�r hon kunde finna och n�r hon tillfr�gades om priset f�r dem.
Handeln afsl�ts dock till hennes fullkomliga bel�tenhet, och hon lofvade
oss en lika stor portion mogna b�r till samma pris, d� vi kommo tillbaka.
De mest meddelsamma varelser vi m�tte p� denna vandring voro grisarne, ty
de f�ljde oss l�nga stycken under lifligt samspr�k. Men som vi ej f�rstodo
hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna k�nde gummans klyfta, s�
kraflade vi f�rg�fves i bergen f�r att finna den. Jag tr�ttnade f�rst vid
expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver st�fjades hvarken af
tr�dr�tter eller stenblock. Icke ens d� en gran str�k hatten af mitt hufvud
och f�rpassade den ned i en mindre klyfta, och hon m�ste ned f�r att hemta
den kunde f�rm� henne lemna gummans natursk�nheter att sk�ta sig sjelfve.
F�rst n�r kandidaten f�ll p� n�san p� en s�terv�g, som hon en minut f�rut
f�rklarat f�r att vara b�de god och--h�rd, bif�ll hon till �tert�get, utan
att medf�ra annan vinst af expeditionen, �n en murkla, som hon p� st�ende
fot sjelf f�rt�rde. V�r enda tr�st var, att vi gjort f�rden p� egen
bekostnad, utan att hvarken ha anlitat statens eller mecenaters
offervillighet.
F�ljande dag var en s�ndag, och d� vi efter �tskilliga: �Eg veit ikke eg�
lyckades f� veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, n�got som
blott derst�des egde rum hvarannan s�ndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde
l�nge, att vi skulle bli de enda �h�rarne, och voro i s� fall villiga att
bespara b�de prest och klockare allt besv�r med v�r uppbyggelse, hvadan vi
gingo ut och solade oss. Men s� kom v�r skomakare, som tillika var
orgelnist, klockare och esskornettbl�sare, det senare i Ringebo musikk�r,
och han s�kte nu att f�rdrifva tiden f�r sig sjelf och oss, genom att spela
orgel. �ndtligen kom der dock s� m�nga �h�rare, deribland tre od�pta
spenabarn, att de kyrkliga ceremonierna kunde b�rja. Men d� presten, sedan
han betr�dt predikstolen, med en l�ngsamhet och slapphet, som skarpt
afstack mot energien hos Titus, sysslade med Jerusalems jemmerliga
f�rst�ring, lemnade tre af oss i all tysthet templet, men v�ra tappra
v�gvisare h�llo ut till slut, utan att en enda g�ng ha dukat under f�r
s�mnens l�mska angrepp.
Previous Page
| Next Page
|
|