|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 16
G�rden var f�r tillf�llet temligen befolkad; vi s�go stadskl�dda
manspersoner r�ra sig p� tunet och vid sj�br�dden, d� vi klefvo ned�t i en
l�ng rad; eftertruppen knappast synlig, d� f�rtruppen helsade p�
bondhustrun. N�gra l�nga ynglingar med skolklassm�rken i pannan sysslade
med fiskeredskap, men fingo vid v�r �syn ett anfall af v�r st�ndiga
skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fj�set; men en �ldre herre s�g p�
oss med �rliga afsigter att st� emot smittan och visa sig som en bildad man
med ett finare sm�leende. H�r fingo vi f�r f�rsta g�ngen g�ra bekantskap
med den vackra norska forellen, fjell�rret, men dr�mmen om potatis
uppfyldes ej; det gamla f�rr�det var nu slut hos b�nderna, och den nya
sk�rden stod knappt i blomning. Hade icke fisken l�tit sig f�nga, s� skulle
vi �fven h�r f�tt den vanliga s�terkosten. Nu sl�ts dock v�r m�ltid och
middagshvila med chokolad och norskt kaffe fr�n Brasilien.
Tv� af de mest mogne skolynglingarne br�to upp samtidigt med oss, och
gl�mmande alla v�ra f�resatser, upptogo vi b�de dem och deras engelska
fiskest�nger i v�rt s�llskap s�--l�ngt v�gen r�ckte. Denna, en vanlig
s�terstig, delade sig dock snart i tv�, och vi skiljdes helt varma fr�n
ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en b�jning af stigen �ter
bredvid dem.
�Ni g� nog vilse!� ropade vi, tv�rs�kert antagande att s�dant ligger
ynglingar i blodet.
_�N�gon_ af oss g�r det�, svarades, och s� m�rkv�rdig var fjellnaturen, att
vi nu stodo i en samlad grupp, spanande p� karta och mark efter hvar sin
v�g, men funno blott jemnl�pande vandringsstigar.
Det �r �dets vilja, t�nkte vi och f�ljde v�ra manlige f�rare tills vi
slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss
dock f�ga, ty vi stodo d� midt ibland en flock menniskov�nliga kor, och p�
en afl�gsen h�jd, p� andra sidan om frodiga inh�gnade �ngar, l�g en st�rre
s�ter, dit tv� af kamraterna gingo f�r att bespeja nejden.
Efter en l�ngre v�ntan hissade de framryckningssignal; vi kl�ttrade �fver
diverse g�rden, vadade genom det h�ga, redan daggiga gr�set och f�ljde
efter till s�tern. H�r lemnade v�ra ynglingar oss, sedan de f�rst
�fvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur v�r r�tta kosa genom
att f�lja dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade s�lunda oss
ett obehagligt arbete inom det psykologiska omr�det.
S�tern hette Aulstad och sades tillh�ra Bj�rnson, fast han, som s�terguten
upplyste, aldrig hade bes�kt den under de �r han, gutten, sk�tt den. H�r
var nemligen ingen budeja, utan karlen sk�tte, med gj�terguttens hjelp,
hela mj�lkhush�llningen. Ehuru vi nyss haft ol�genhet af manligt s�llskap,
skulle vi dock gerna velat stanna h�r till f�ljande dag, ty kartan visade,
att vi hade l�ngt till Lids�trarne, men gutten tycktes vara mindre h�gad
f�r en s�dan inqvartering och erbj�d oss en v�gvisare. Hans vetgirighet
f�rledde honom dock till att g�ra lika m�nga fr�gor om oss, som vi gjorde
om nejden, och d� han h�rde att vi voro svenskor--detta h�r dock ej den
norska allmogen p� spr�ket--bad han oss skrifva v�ra namn p�
f�rstuguv�ggens ljusa timmerstockar, �s� att Bj�rnson kunde se dem, om han
kom dit�.
Vi ritade och han l�ste, och n�r han stafvat sig igenom titeln: med.
kandidat, v�nde han sig om och sade: �Hvar �r _han_ d�?�
�H�r st�r _hon_�, svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina
mjuka mejerin�fvar s� det sade klask! och med utropet: �Nej da!� tycktes
han vilja p� det h�ftigaste bestrida sanningen af min uppgift. Nu var han
dock ej l�ngre ovillig mot tanken att hysa oss; troligen tyckte han, att
han funnit ett slags f�rkl�de i kandidaten. Men han ville ej s�ga det
f�rsta afg�rande ordet; vi ej heller, och s� skildes vi samt togo en annan
f�ljeslagare p� v�r stig.--S� g�r det ofta till i denna verlden, till f�ga
nytta f�r f�rden.
V�rre mensklig varelse till att skala �fver alla hinder, �n denne
gj�tergut, s�g jag aldrig. Och efter honom r�nde, vadade, plumsade och
kraflade vi i spridd ordning, uppf�r och nedf�r, utan rast, utan ro. H�r
utbreder sig en starkt sluttande k�rraktig mark, bevuxen med fjellbj�rk,
ett tjockt lager mossa och krypv�xter. En murken gren brister under foten,
jag l�gger mig med ofrivillig hast, stiger upp--ingen har sett miss�det--,
s�tter af igen ned f�r branten, ber�fvas �ter fotf�stet, �ker nedf�r p�
egen sommarsl�de, f�rm�r ej styra r�tt emellan tr�dr�tterna, stjelper �t
sidan och faller �fver mitt paraply, hvilket begagnades som styrpinne.
Detta var slutet p� den f�rsta af de fem paraplyer, som vi egde d� vi
lemnade Kristiania. Skymningen s�nkte sig emellan fjellen, gutten f�rsvann
deri, och d� vi hunno upp honom, sade han oss far v�l, menande att nu kunde
vi hjelpa oss lika bra utan honom. Till tecken p� mitt erk�nnande af hans
fullkomliga gagnl�shet som v�gvisare, sk�nkte jag honom b�da styckena af
mitt f�rolyckade paraply, sedan han emottagit den egenliga betalningen f�r
sina �rliga bem�danden, att �msom f� v�rt skodon v�l fyldt af dy och �msom
af klart rinnande vatten.
Previous Page
| Next Page
|
|