|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 96
Hur kunde du t�nka s� sm�tt om mig? Skulle jag inte kunna f�rst� hur
grannt och fritt det �r n�r �skbyn drager �fver sl�tten, blixt p� blixt
sl�r ner och t�nder g�rdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna
uppfatta att det �r stort och vackert n�r du �r just s�dan som du
enligt din natur m�ste vara--hur mycket af det, som �r det finaste och
b�sta i ett menniskosinne, der d�ljer sig under vildens ob�ndiga sm�rta
och vrede? D� vore jag inte v�rd att kallas din son.
Men jag ser henne i ett annat ljus �n du. Jag tillh�r samma generation
som hon--de halfva k�nslornas generation. Derf�r har jag l�ttare att
f�rst� henne.
Du bed�mer henne som var hon en fallf�rdig karakt�r, liksom du sjelf;
men hon �r endast ett skr�pligt litet femininum. Och denna skr�pliga
lilla tingest hade fattat ett s� r�rande f�rtroende till dig; hon tyckte
att hon kunde s�ga dig allt--du skulle alltid f�rst� henne. N�r hon s�
trodde att v�r vackra dr�m var f�rbi kom hon strax och lade hemligheten
i dina h�nder. Det gjorde nog ondt, n�r du st�tte henne bort. Det var
som att taga religionen fr�n ett barn--ty hon trodde p� din allvishet
och godhet som p� Gud Faders i himmelen.
Du st�tte henne bort derf�r att du �lskar mig--s� ensidigt, men s� helt
och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall f�rst� det? Hon k�nner
det blott som om du varit grym och elak emot henne.
Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det ocks� sjelf och
�nd�--Jag har s� mycket att tacka henne f�r.
Jag var en f�rtorkad v�xt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet
regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den ned�t och solen
v�rmer--och den torra jorden dricker den.
Jag var en domnad fisk, som legat l�nge p� landbacken och som nu vr�kts
i sj�n. Nu l�ngtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med
V�r Herre--lifvet. F� se om jag legat f�r l�nge p� land!
Du har ofta sagt, att jag beh�fde, att lifvet grep fatt i mig riktigt
h�rdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade sv�rt att fastna.
Hade f�r mycket af kallt f�rst�nd och f�r litet af varmt och friskt
blod. Nu k�ns det som kunde jag bli menniska igen! Nu k�nner jag att jag
lefver. Det �r hennes verk, fast hon icke vet deraf.
Du s�ger att hon intet gett mig. �r det ingenting att hon gett mig dig?
Gl�mmer du att det var genom henne f�rkonstlingen sm�lte? Jag skulle
aldrig ha kommit dig s� n�ra som nu, om hon icke korsat v�rt lif. Och du
s�ger att du hatar henne! K�ra, �lskade mor--tror du jag n�gonsin skulle
kunnat taga p� de �mma str�ngarne i din sj�l mjukt och fint med
f�rst�elsens varsamma h�nder om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle
vi s� kunna hata hennes minne, du och jag?�
Hon l�t brefvet sjunka. Ja, han hade r�tt; han hade alltid r�tt. Han var
fin och god och �del, hennes k�re, vackre gosse. Och hon sjelf var l�g
och elak, med ett ob�ndigt sinne, som aldrig k�nde f�r andra och som
aldrig kunde resignera.
�terigen blef rummet henne s� underligt inst�ngdt och tryckande;
�terigen tog hon ytterplaggen p� sig och gick ut i den stilla kv�llen.
Men hur annorlunda var icke hennes st�mning nu.
Hon s�g omkring sig med �ppen blick; och allt hvad som speglade sig i
den var s� melankoliskt vackert. Himlen var bl� och p� de �fversta
hustaken och skorstenarne sken solen �nnu med en glans i gull. Luften
var fylld med dofter af sv�llande knoppar och fr�n ett hus der hon gick
f�rbi, bl�ste en messingsorkester en af Bellmans s�nger.
Hon vandrade fram och tillbaka i Lundag�rds g�ngar, utanf�r det gamla
bibliotekshuset, som alltid kom henne att t�nka p� en tysk
medeltidsstad, under dessa �ldriga tr�d der hon n�r skymningen s�nkte
sig, n�stan trodde sig skola f� se en Faust och en Margaretha hand i
hand.
�fver allt l�g det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och l�ngta.
Och om och om igen lj�do brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna
folkvisetoner.
Det l�g n�got af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets
skaplynne, i arbetarnes tr�ga pligttrohet, der de �nnu sutto kvar,
knackande p� sina stenblock; i studenternas stilla samspr�k, der de tv�
och tv� eller ensamme vandrade fram�t som gamle m�n--�fverallt detta:
att n�ja sig, b�ja sig, finna sig. Sv�rmod och resignation--�fverallt
detsamma. N�r hon gick h�r i denna omgifning f�rstod hon sonen b�ttre �n
n�gonsin.--Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som
sade sig icke �lska honom, men som �nd� ville h�lla honom kvar som en
leksak. Skulle hon sjelf d� se honom glida undan? Skulle hon st� ensam
som en barnl�s moder?
Previous Page
| Next Page
|
|