|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 84
Han hade rest sig upp; varsamt och �mt lade han sina h�nder kring detta
lilla hufvud med det silkeslena h�ret, sakta och mjukt tryckte han sina
l�ppar mot hennes panna.
�Gud v�lsigne dig!� fl�g det som en hviskning ut af hans mun.
Han visste icke hur det kom sig att han valde just de orden. Allt hvad
han i detta nu k�nde fint och vackert och varmt och innerligt tog sig
uttryck i denna v�lg�ngs�nskan, med klang som af ett barndomsminne,
rymmande allt som i barndomen varit honom det heligaste och h�gsta--en
frit�nkares omedelbara och oreflekterade: Gud v�lsigne dig!
* * * * *
Han gick omkring som en vingskjuten f�gel den f�rsta tiden sedan hon
rest; men det var icke samma inbundna, kalla, �dsliga saknad som f�rr.
Nu var isen bruten, nu kom han om aftonen, n�r missmodet blef honom f�r
tungt, och lade sitt hufvud in till sin mors br�st. Hon str�k smekande
med sin hand �fver hans nacke:
�Min gosse! Min k�re gosse!� sade hon blott. Men i tonfallet l�g hennes
modersk�rlek sk�lfvande som en v�lljudsrik och vek melodi fr�n
str�ngarne af en gammal god violoncell.
En dag kom han och lemnade henne ett l�ngt of�rsegladt bref; det var
till Alma och han bad henne skrifva n�gra rader p� sista sidan.
�Du f�r gerna l�sa det�, sade han d� hon tvekade.
��r det ditt allvar?� fr�gade hon och de bruna �gonen lyste upp.
�Kan du inte f�rst� det�, svarade han �mt i det han lade sin ena arm
kring hennes hals.
Hon �gnade flyktigt h�r och der p� de fullskrifna bladen, men s� blef
intresset henne �fverm�ktigt.
�----N�r jag kom hem satt mor p� sin stol och skref. Jag blef s� glad f�r
det att jag kysste henne p� kinden. Hon �r s� knuten fast till allt,
slingrad in i v�rt lif under dessa tre m�nader--och hvad hon varit f�r
oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig f�rr h�llit af henne,
tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting
till n�gon menniska i verlden; jag bara tog emot, �terg�ldade ingenting,
ty jag _hade_ ingenting, jag var s� fattig inv�rtes. Nu tycks det mig
som om jag blifvit rikare med ens----�
Hon kom icke l�ngre. T�rarne st�rtade utf�r hennes kinder, hon m�ste
taga sin n�sduk upp f�r att h�mma dem. Men n�r hon en stund derefter
skref sin helsning p� sista sidan, kunde hon icke l�ta bli att l�sa hvad
han skrifvit derofvan.
�----Det �r sent. Klockan �r visst �fver 1. Och i morgon skall jag upp som
vanligt. Om det inte vore s� gammalt och utn�tt skulle jag s�ga: 'God
natt, lilla sparfunge!' Men det _�r_ gammalt och utn�tt. Och det �r
dumt. Ty sparfungen sofver antagligen de r�ttf�rdiges s�mn, det gamla
romantiska kvinnoidealets djupa, dr�ml�sa s�mn. Och �fver ditt l�ger
sv�fva hvita vingar och sm� englar spela ljufva melodier p� gullharpor i
vr�rna. Gud hvad det �r vackert! Och hvad jag gerna ville vara en ren,
hvit engel som satt p� din s�ngkant och spelade p� gullharpa medan du
sof! Brinner ampeln i taket? �r dess sken ljus- eller m�rkr�dt? Det �r
nog ljusr�dt och det ger en varm fin ton �t ett mjukt barn-ansigte,
der alla drag �ro liksom uppl�sta, ett stort, fylligt, rundt
barn-ansigte, som �r s� r�rande renonce p� uttryck och som kanske �r
fult, men som jag b�jer mig ner och kysser, s� der l�tt p� pannan, att
du icke m� vakna, s� der oskyldigt som endast en engel med gullharpa
anses kunna kyssa----ett alldeles sj�ll�st ansigte, som jag b�jer mig ner
och kysser, derf�r att----derf�r att jag k�nner, det der ansigtets alla
skiftningar, vet hur det kan lysa upp n�r stora hjernan
--'sj�len'--vaknar och de stora f�rv�nade �gonen sl�s upp...
(Nej, nu _g�r_ jag och l�gger mig!) William.�
Svaret kom och var en stor missr�kning. Det var kort och tomt--f�ref�ll
n�stan skrifvet med �ngslig f�rsigtighet.
Han f�resatte sig att det skulle dr�ja innan han n�sta g�ng l�t henne
h�ra af sig och han h�ll sin f�resats st�ndaktigt i tre dagar. S� satte
han sig ner och skref ett lika l�ngt och omedelbart bref.--
En dag i b�rjan af maj kom han gl�djestr�lande hem och ber�ttade, att
han skulle resa till K�penhamn om en veckas tid, som bladets
korrespondent f�r konstafdelningarne vid den stora utst�llningen.
Previous Page
| Next Page
|
|