|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 81
Molly hade frukostbordet festligt dukadt n�r droskan h�ll f�r d�rren.
Alma gick strax upp p� sitt rum f�r att g�ra en smula toalett,
�fverl�tande �t William att taga hand om bagaget.
Just som han och Molly kommo uppf�r trapporna sl�pande p� en stor
koffert i sitt anletes svett, �ppnade modern entr�d�rren. Hon kom
ofrivilligt att le vid denna syn.
�_Det_ hade jag aldrig trott att jag skulle f� se.�
�Inte?� sade han sk�msamt och gladt, men synbarligen en smula f�rl�gen.
Han var som en helt annan menniska, ytterligheterna hade slagit �fver i
hvarandra, gubben hade blifvit en pojke. Hans skratt hade en klang af
friskhet, det var of�rst�lldt och omedelbart. Han hade blifvit spr�ksam
och gladlynt, sjelfva hans h�llning hade underg�tt en f�r�ndring, en
otvungen raskhet hade eftertr�dt den f�rra medvetna stelheten. Han
tycktes s�ka aflopp f�r en inneboende, bunden kraft; g�ng p� g�ng tog
han modern om lifvet och s�kte lyfta henne fr�n golfvet och Alma sv�ngde
han rundt helt ogeneradt, fast med en viss �m f�rsigtighet, som en liten
br�cklig tingest, den man m�ste taga varliga p�.
Framemot middagstiden, sedan han g�tt ned till sig f�r att arbeta, kunde
modern h�ra hans r�st dernere-ifr�n. Han sj�ng!
_Det_ hade hon icke heller trott att hon n�gonsin skulle f� h�ra.
Han b�rjade stiga tidigt upp om morgnarne, han som eljes brukade ligga
till l�ngt framp� f�rmiddagen, och han tog l�nga, sportsmessiga
promenader utanf�r Skanstull f�r att st�rka sin fysik och sp�ka sin
vilja. Nu skulle h�r arbetas!
Han skaffade sig ett litet badkar af zink, i hvilket han tog kalla
�fversk�ljningar hvarje morgon. Han hade f�tt ett s� starkt behof efter
renhet; ett varmt bad i veckan var honom icke l�ngre nog.
�Familjen� hade indelat sin tid efter best�mda grundprinciper: en
halftimmas �god morgon� efter frukost, en l�ng arbetsf�rmiddag och s�
vanligen aftonen fri.
Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, d� modern halfl�g i
sin bekv�ma stol och de tv� unge sutto t�tt intill hvarandra framf�r
kaminen, medan skenet fr�n gl�derna str�mmade genom det svarta gallret
ut i rummet. De sutto n�stan alltid tysta; blott d� och d� f�ll ett ord,
liksom p� m�f�. Talade n�gon var det med d�mpad och besl�jad r�st liksom
om man vore r�dd att slita st�mningen s�nder.
Under dessa stunder l�g det ett tryggt v�lbefinnande och en
tillgifvenhetens v�rme i sjelfva luften, man andades. D� f�ddes
f�rtroendet sjelfmant p� l�pparne, d� tr�ngde sig tilliten ovilkorligen
in i sinnet. Det var som en andlig lustg�rd der alla tankar och k�nslor
vandrade kring utan l�gnens och f�rst�llningens skylande fikonal�f.
Der l�go de en afton p� kn�, de tv� unge, med sina hufvud t�tt intill
hvarandra lutade ned i moderns sk�t. Hon hade slagit sina armar kring
dem och tryckte dem b�da t�tt intill sig:
�Skola vi tre lefva lifvet samman?�
Vid gl�dernas sken s�g hon n�got fuktigt blankt i sonens �gon, n�r han
lyfte den upp emot hennes ansigte.
Det var f�r William en tid af kroppsligt och andligt v�lbefinnande, de
tre m�naderna som f�ljde. Aldrig f�rr hade han k�nt sig s� stark och s�
frisk och s� glad. Och i den atmosfer af v�rme, i hvilken han nu lefde,
slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.
�Jag k�nner p� mig hur jag blir en b�ttre menniska f�r hvarenda dag�,
sade han en kv�ll d� de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. �Det
�r ditt verk, lilla sparfunge.�
En annan g�ng hette det:
�Jag har gjort en stor uppt�ckt; jag har funnit de vises sten: konsten
att g�ra en d�lig menniska god. Det �r att g�ra henne lycklig.�
Ibland kunde nog erfarenheterna fr�n hans f�rra lif bryta igenom i en
sarkasm eller en ironisk anm�rkning men sjelfva sarkasmen hade icke
samma klang som f�rr, den hade intet af det afskyv�rdt kalla och
hjertl�sa, den hade n�got af det �fverseende den sympati med allt
menskligt, som finnes hos den f�r hvilken intet menskligt �r fr�mmande
och f�r hvilken det att f�rst� �r detsamma som att tillgifva.
Previous Page
| Next Page
|
|