|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 79
�Du �r s� olik dig�, sade hon.
�Jag spelar inte komedi l�ngre. Inte f�r dig--aldrig f�r dig.�
Han ber�ttade henne sitt lif; der fans icke en vr� i hans sj�l som han
icke ville l�gga fram f�r henne. Han gaf henne allt, det br�t sig fram
oemotst�ndligt utan misstro och utan �fverv�gande, allt hvad han
upplefde, allt hvad han t�nkte, minsta f�rflugna k�nslost�mning. Och han
m�rkte icke att han intet fick igen.--
Ocks� till modern blef hans f�rh�llande innerligare. Den f�r�ndring, han
underg�tt, fyllde henne med gl�dje och gl�djen blef till tacksamhet emot
den unga flickan, som hade kommit det vackra och fina i hans v�sen att
skjuta upp. Af det f�rsta of�rdelaktiga intrycket fans nu intet kvar; af
hennes moderliga svartsjuka intet heller. Hon hade insett att detta just
var s�kraste medlet att vinna honom och b�de af instinkt och ber�kning
drog hon den unga flickan till sig. Det blef ett dagligt samlif mellan
de tre; och ju intimare umg�nget blef dess mer b�rjade hon se den unga
flickan genom sonens f�r�lskade �gon; och till sist var det icke l�ngt
ifr�n att hon, den erfarna, beg�fvade kvinnan med den skarpa blicken och
de djupa k�nslorna, beundrade detta barn, som icke hade mycket annat
beundransv�rdt �n just det enda: att vara den kvinna som hennes son
�lskade.
Alma Hagberg hade b�rjat genomg� en kur med sjukgymnastik och massage;
och hon befann sig v�l deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett l�ngt
bref deri hon talade om den goda verkan hon r�nte af l�karebehandlingen
och framh�ll af hvilken stor vigt det var f�r hennes framtida helsa, att
kuren, som skulle vara minst tre m�nader, icke afbr�tes. Hon ber�ttade
vidare om den v�nskap med hvilken hon omfattats af �v�r framst�ende
f�rfattarinna fru Kate Zimmermann�, som till och med erbjudit henne att
under Stockholmsvistelsen taga fast uppeh�ll i sitt hem, n�got som hon
naturligtvis med tacksamhet antagit.--Om William n�mde hon icke ett ord.
Faderns svar kom, �tf�ljdt af ett bevekande bref fr�n mostern deri Alma
i de mest f�rtviflade ordalag ombads att �tminstone komma hem till
julen, om ocks� blott p� ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter
ny�r resa upp igen och forts�tta att underkasta sig den behandling, som
visat sig ha ett s� gunstigt inflytande p� hennes helsa; men utan henne
var deras julgl�dje f�rspilld.
�Man f�r v�l g�ra dem till viljes�, sade hon.
Dagen f�re julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, f�ljd
till t�get af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af
William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt �fverenskommelse,
skulle bo n�r hon kom tillbaka. Rummet innanf�r matsalen hade inredts
till den n�ttaste lilla f�gelbur; och i all hemlighet hade fru
Zimmermann ocks� sagt upp hyresg�sten i dubletten. Hon var s�ker p� att
sonen _nu_ skulle mottaga tillbudet att f� hyra dem.
�Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?� fr�gade hon d� de gingo
fr�n stationen; de hade icke talat om den saken f�rr.
�Naturligtvis�--han stack f�rtroligt sin arm in under hennes--�hvar
skulle jag annars vara?�
��h jag t�nkte--� Hon framkastade det endast p� sk�mt; men han afbr�t
henne.
�Du f�r inte t�nka s�dana dumheter!�--Och han skakade hennes arm med
l�tsad h�ftighet, liksom i vrede.
Den julaftonen stod sedan kvar i b�das minne med en st�mning af n�got
ljust och varmt, n�got festligt och gladt--den samh�righetsk�nsla, den
trygghet, den frihet fr�n f�rst�llning och den gl�dje vid att f� gifva,
som skall vara familjelifvets heliga palladium.
�Det �r den f�rsta julafton, vi fira samman�, sade modern.
Han var i str�lande lynne och han ber�ttade henne f�r f�rsta g�ng om sig
sjelf. I b�rjan tycktes han ha sv�rt f�r att tala, orden kommo i sm�
korta satser och det s�g ut som m�ste han anstr�nga sig f�r att f� dem
fram; men sm�ningom greps han af sitt �mne och det kom in i skildringen
en v�rme och en lyrisk understr�m, som modern aldrig f�rr hade m�rkt.
Hon l�g och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans r�st,
hon v�gade knappt andas f�r att icke g� miste om en enda nyans och hon
kunde h�ra sitt eget hjerta sl�.
Han dr�jde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra,
sm� doftande buketter, f�r dem b�da att gl�djas �t. Han beskref det
f�rsta m�tet i Stockholm, lade fram sina egna st�mningar, gaf henne i
korta drag sin k�rleks historia. Och n�r han slutat gick han bort till
henne, b�jde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes br�st.
Previous Page
| Next Page
|
|