|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 13
_Skeppet Ellida_ till slut var en av sl�ktens klenoder. 140
Viking--s�gs det--en g�ng, n�r han v�nde tillbaka fr�n h�rt�g,
seglade l�ngs med sin strand; d� s�g han en man p� ett skeppsvrak
sorgl�st gungande h�n; det var, som han lekte med v�gen.
Mannen var h�g och av �del gestalt och hans anlete �ppet,
glatt, men f�r�nderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145
Manteln var bl� och b�ltet av guld, besatt med koraller,
sk�gget vitt som v�gornas skum, men h�ret var sj�gr�nt.
Viking styrde sin sn�cka d�r�t f�r att b�rga den arme,
tog den f�rfrusne hem till sin g�rd och f�rpl�gade g�sten.
Dock, n�r han bj�ds av v�rden till s�ngs, d� log han och sade: 150
"Vinden �r god, och mitt skepp, som du sett, �r ej att f�rakta;
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack f�r din bjudning �nd�! den �r v�lment; kunde jag endast
ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet;
kanske finner du dock i morgon en g�va p� stranden." 155
Dagen d�rp� stod Viking vid sj�n, och si! som en havs�rn,
n�r han f�rf�ljer sitt rov, fl�g in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes d�rp�, ej en g�ng man m�rkte en styrman,
rodret dock lette sin buktiga v�g bland klippor och blindsk�r,
liksom bodde en ande d�ri: n�r det nalkades stranden, 160
revade seglet sig sj�lvt, och, ej r�rt av m�nniskoh�nder,
ankaret s�nkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och s�g, men d� sj�ngo de lekande v�gor:
"B�rgade �gir ej gl�mmer sin skuld, han sk�nker dig draken."
G�van var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165
voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans.
Str�ckningen var som en drakes i sj�n: i stammen d�r framme
lyfte han huvudet h�gt, och av r�tt guld l�gade svalget.
Buken var spr�cklig med bl�tt och med gult, men baktill vid rodret
slog han sin v�ldiga stj�rt i en ringel, fj�llig av silver; 170
vingarna svarta med kanter av r�tt; n�r han sp�nde dem alla,
fl�g han i kapp med den susande storm, men �rnen blev efter.
Fylldes det skeppet med v�pnade m�n, d� skulle du trott dig
sk�da en flytande konungastad, en simmande f�stning.
Skeppet var vida ber�mt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175
Detta och mera d�rtill tog Fritiof i arv av sin fader.
Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving,
om ej en konungason; ty kungars v�lde �r ypperst.
Var han ej konungason, likv�l hans sinne var kungligt,
v�ns�llt, �delt och milt, och med var dag v�xte hans rykte. 180
K�mpar hade han tolv, gr�h�riga furstar i idrott,
faderns kamrater, med br�st av st�l och med �rriga pannor.
Nederst p� k�mparnas b�nk, j�mn�rig med Fritiof, en yngling
satt som en ros bland vissnade l�v: Bj�rn hette den unge,
glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185
Upp med Fritiof han v�xt, och de blandat blod med varandra,
fosterbr�der p� nordmannas�tt, och svurit att leva
samman i lust och i n�d och att h�mna varandra i d�den.
Mitt bland k�mpar och g�sternas m�ngd, som kommit till grav�l,
Fritiof, en s�rjande v�rd, med �gon fyllda av t�rar, 190
drack p� f�dernas vis sin faders minne och h�rde
skaldernas s�ng till hans lov, ett dundrande dr�pa; men sedan
steg han i faderns s�te, nu hans, och satte sig neder
mellan dess Oden och Frej: det �r Tors plats uppe i Valhall.
IV.
FRITIOFS FRIERI.
V�l klingar s�ngen i Fritiofs sal, 1
och skalderna prisa hans �ttartal.
Men s�ngen gl�der
ej Fritiof, han h�r ej, vad skalden kv�der.
Och jorden har �ter kl�tt sig gr�n, 2
och drakarna simma igen p� sj�n.
Men hj�ltesonen
han vandrar i skogen och ser p� m�nen.
Nyss var han likv�l s� lycklig, s� glad, 3
ty muntre kung Halvdan till g�st han bad
och Helge dyster,
och de hade med sig sin sk�na syster.
Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4
och k�nde tillbaka en tryckning ibland
och s�g betagen
alltj�mt p� de k�ra, de �dla dragen.
Previous Page
| Next Page
|
|