|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 92
�Det m�tte vara roligt att kunna g�ra s�der--alldeles som man
vill.�--Han liksom hukade sig ner n�r han sagt det och rodnade �ter upp
i det hvita h�ret.
�Jag g�r alltid som jag vill.�
�Det vet jag--jag--jag hyser en rysligt stor beundran f�r fr�ken--.� Det
sista sades med en antydan om ett galant smil.
�Ni k�nner mig ju inte?�
�Jag har h�rt s� mycket om fr�ken--genom Natanael Heikelstam.�
�Jas�, sade hon likgiltigt.
�Jo, han och jag umg�s r�tt mycket. Tycker fr�ken inte att han ser bra
ut?�
�Jo. Kommer han med p� balen?�
�Nej.�--Han s�g upp skyggt f�r att s�ka utr�na om hon var p� n�got s�tt
intresserad af att Heikelstam kom med; men han kunde icke uppt�cka
skymten af en rodnad; detta ansigte var s� lugnt och kallt som fans det
icke en droppe blod under den mjuka huden.
�Jag f�r v�l inte uppeh�lla l�ngre?� sade han tvekande i det han reste
sig. Men hon reste sig ocks�, utan f�rbarmande.
�G�r fr�ken aldri ut och g�r om morgnarne?� f�rs�kte han sig �nn en
g�ng.
�Jo, det g�r jag ofta.�
�Fr�ken--fr�ken har inte lust att g� ut en liten tur? Det �r s� vackert
v�der.�
Det gled som skuggan af ett leende �fver hennes drag.
�Jag �r kl�dd i morgonkl�dning�, sade hon.
�Jas�. Ja--urs�kta.�
Han blygdes �fver sitt missgrepp och af idel f�rl�genhet hugade han sig
g�ng p� g�ng medan han rodnande ryggade h�n emot d�rren. D� han stod der
och bugade f�r sista g�ng nickade hon n�digt �t honom som om han varit
ett litet barn.
�Jag kan g� med en annan g�ng�, tr�stade hon.
Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han f�rsvann.
Hon s�g sig omkring liksom villr�dig hvad hon skulle f�rdrifva tiden
med. Det lilla �fverkastet p� ch�slongen hade kommit i oordning och hon
lade det r�tt igen. S� satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin
dagbok ur l�dan och l�ste igenom hvad hon skrifvit f�reg�ende afton.
Medan hon l�ste tyckte hon att hon s�g sig sjelf som ett
hemlighetsfullt, olycksbringande v�sen, hemskt men stort. Allt omkring
henne �ndrade dimensioner och v�xte; hon m�nstrade godtk�psgrannl�ten
omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans
ingen skymt af en liten sm�stadsflicka, som l�st romaner och dref
sm�kurtis; hon var den farliga sir�nen i sin kungligt smyckade h�la.
Men s� h�gg det pl�tsligt till inom henne af ett slags �ngest, som hon
icke kunde f�rklara: en tomhet, en l�ngtan, men med bismak af skam och
fruktan.
Hon lade boken tillbaka i l�dan och reste sig upp. Det grubblande,
gammalkvinnoaktiga uttrycket l�ste sig till ett ungt, ljust leende. Hon
t�nkte med en trygg v�rme p� honom, som hade sagt att han alltid ville
vara hennes v�n, som kunde l�gga hennes hufvud mot sitt br�st och smeka
s� lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra--utan att anse henne
d�lig, utan att taga det som en f�rpliktelse att hon l�t det ske.
D� h�rde hon �ter klockan pingla och strax derp� knackade det p� d�rren.
Det var Williams mor.
Hon s�g stel och kall ut och hon hade m�rka ringar under �gonen.
�Jag har varit p� posten�, sade hon. �Jag har skrifvit till William.
Previous Page
| Next Page
|
|