|
Main
- books.jibble.org
My Books
- IRC Hacks
Misc. Articles
- Meaning of Jibble
- M4 Su Doku
- Computer Scrapbooking
- Setting up Java
- Bootable Java
- Cookies in Java
- Dynamic Graphs
- Social Shakespeare
External Links
- Paul Mutton
- Jibble Photo Gallery
- Jibble Forums
- Google Landmarks
- Jibble Shop
- Free Books
- Intershot Ltd
|
books.jibble.org
Previous Page
| Next Page
Page 68
Hur det var f�rsvann misshum�ret s� sm�ningom och aftonen slutade med
en st�mning af behagligt v�lbefinnande.
Tiden gick och William gl�mde. Gl�mde ytligt, som man gl�mmer n�r
hvardagslifvets sm�h�ndelser tr�nga sig upp, medan tanken, k�nslan, den
fixa id�en omedvetet ligger och rufvar p� djupet.
Den store sedlighetsaposteln och den lille osedlighetsaposteln kommo
till staden och annonserade sina f�rel�sningar.
�Till hvilken af de tv� �mnar du offra din sk�rf?� fr�gade William sin
mor.
�Jag vet icke. Hur �mnar du sjelf g�ra?�
�Det �r mig likgiltigt. Jag kan dem begge utantill. Men den store f�r
fullt hus och den lille d�ligt; derf�r tror jag jag ger min krona till
osedligheten.�
�S� f�r jag g� ensam till sedligheten; men du skaffar mig v�l biljett
till det andra?�
�Naturligtvis! Vi f�ljas �t. Mor och son till lastens h�la--det blir
mycket skandal�st.�
Dagen kom och de f�ljdes �t. Der var ett femtiotal �h�rare spridda
rundtomkring i salen; mest �ldre, ogifta damer och unga herrar
i Sturm- und Drang-perioden.
De satte sig l�ngst tillbaka.
�Ser du�, sade William. �Det �r en d�lig aff�r, att g�ra i osedlighet.
Den store hade �fverfullt hus�.
Den lille, r�dblommige osedlighetsaposteln kom in, drack ett glas vin
och grep sig an med sin text.
William satt och hviskade till modern, sm� h�nfulla anm�rkningar under
f�redragets g�ng. Pl�tsligt s�g hon ett eget uttryck i hans ansigte, det
var som om �gonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade
fram�t och slog sig ner p� en ledig plats vid sidan af en ung dam i
pelskappa, och pelsm�ssa ofvanp� en liten gul nacke.
Den der nacken hade William k�nt igen. Den tillh�rde fr�ken Alma Hagberg
fr�n Malm�.
�God dag, Ni�, sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.
�Goddag.�
Helsningen vexlades hviskande; den lille samh�llsf�rb�ttrarens glas�gon
bl�nkte redan hotande uppe fr�n katedern; det var om�jligt att f� mera
sagdt.
Men William satt och undrade. Han trodde att han �fverraskat henne och
�nd� hade han f�rg�fves s�kt efter ett sp�r af rodnad eller ett tecken
till sinnesr�relse i hennes ansigte. Han visste att hon g�tt p�
f�rel�sningen f�r att tr�ffa honom--men han anade icke att hon sett
honom d� han kom in i s�llskap med modern och att hon sedan dess hade
suttit stilla och v�ntat, som en fiskare p� napp. Han s�g p� henne;
hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens
en skiftning i r�dt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett
�gonblick; men till och med som resultat af en sjelfbeherskning--som
f�ref�ll honom oerh�rd--verkade hennes likgiltiga uppsyn p� honom
n�stan som en f�rol�mpning.
Hela tiden medan f�rel�sningen varade satt han och s�g p� henne; medan
han samtidigt granskade sin egen k�nslost�mning med ob�nh�rlig
sjelfkritik. Strax d� han fick �ga p� henne hade det kommit n�got varmt
upp i honom, n�got som blandade sig med minnena fr�n den h�rliga
sommaren: solskenet, de varma klipporna, den klara luften och den bl�a
viken till ett m�ngstr�ngadt, dallrande ackord i hans inre, ett
melodiskt, sm�ltande ackord, som pl�tsligt dog bort, d�
sjelfmedvetenheten inst�llde sig och klippte str�ngarne af. Och nu satt
han och betraktade de afklippta stumparne med ett smil: sentimentalitet!
gammalromantik! f�neri! En sommarf�r�lskelse!
Men hur mycket han �n h�nade sig sjelf, faktum kvarstod i alla fall: han
k�nde sig glad �fver att se henne, glad vid tanken p� att snart f� g�
vid hennes sida igen, s�ga sarkasmer, som han icke menade och g�ra
paradoxer som han icke h�ll p�. Der satt hon nu s� allvarsam och l�t
sina stora �gon h�fta sig fast p� den lille samh�llsf�rb�ttraren uppe i
katedern; det stack honom n�stan, han l�ngtade efter att f�rel�sningen
skulle bli slut, han ville att de der stora �gonen skulle ha frihet att
riktas p� hvem de heldst ville.
Previous Page
| Next Page
|
|